Att ge människor en jämlik start i livet är ett modest mål, som borde kunna få gehör över en bredare politisk skala. Så var är partiernas förslag, när ojämlikheten i Sverige fortsätter att öka?
Idén om ökad jämlikhet brukar vanligen handla om ökad jämlikhet i utfall, det vill säga att de materiella skillnaderna mellan människor överlag ska minska. En mer modest position är att det räcker om alla människor får en jämlik start i livet, även om klyftorna så småningom kan komma att bli stora. Denna senare hållning brukar ofta förknippas med socialliberalismen.
Idén om jämlik start är otillräcklig. Men det finns ändå goda politiska skäl att försvara den. Den borde ju kunna få stöd av många, även från liberalt håll. Och om vi tar den på allvar blir konsekvensen att det behövs radikala förändringar.
I Sverige har ojämlikheten ökat sedan 1980 och mer än i andra OECD-länder. Orsakerna är flera. En är att arbetslösheten steg dramatiskt i början av 1990-talet och därefter har blivit kvar på en hög nivå. Orsaken var ett politiskt skifte, en förskjutning från bekämpning av arbetslöshet till bekämpning av inflation. En politik som kodifierades på EU-nivå genom Maastricht-fördraget 1993.
En annan orsak till de vidgade klyftorna är att kapitalinkomsterna tillåtits explodera, bland annat genom slopandet av arvsskatten (2005), förmögenhetsskatten (2007) och fastighetsskatten (2008).
Det borgerliga svaret på en högre arbetslöshet har länge varit att en låg a-kassa och nedskurna socialförsäkringar ska sätta press på de arbetslösa och förmå dem att ta jobb med låga löner och dåliga villkor. Problemet är att denna politik bidragit till att göra Sverige ännu mer ojämlikt – och utan att vi kommit tillbaka till en låg arbetslöshet.
Visserligen har arbetslösheten sjunkit något under de senaste två åren, men den är i dag nästan tre gånger högre än vad den var i början av 1990-talet.
Bland arbetslösa, sjuka och pensionärer är var femte person fattig, en femdubbling sen 1990-talets början
Urholkningen av socialförsäkringarna har dessutom blivit den viktigaste orsaken till att villkoren vid livets början blivit allt mer ojämlika. Vid ABF:s Dialogkonferens i början av maj redovisade Tapio Salonen, professor i socialt arbete, siffror om andelen inkomstfattiga i Sverige, det vill säga personer som tjänar mindre än 60 procent av medianinkomsten.
Sedan början av 1990 har inkomstfattigdomen ökat en aning bland förvärvsarbetande, men den har fullständigt skenat bland arbetslösa, sjuka och pensionärer. I den gruppen är numera var femte person fattig, en femdubbling sedan början av 1990-talet. Underliggande förklaringar är att allt fler inte är kvalificerade för a-kassa och att många har en låg sjukpenninggrundande inkomst.
Till saken hör att många arbetslösa och sjukskrivna också är föräldrar. De långsiktiga effekterna för deras barn blir förödande – med stora risker för misslyckanden i skolan, hälsoproblem, stress och låga inkomster som går i arv.
Även socialliberaler borde vara upprörda och ta strid när stora grupper tryckts ner i relativ fattigdom och smular sönder den socialliberala jämlikhetsidén. Formeln för förändringar är enkel; högre skatt på kapitalet, förbättrad a-kassa, sjukförsäkring och höjda barnbidrag.
Vad säger ledarskribenterna på DN och Expressen om en politik som tar frågan om en jämlik start i livet på allvar? Och vad tycker vår sittande regering?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
