De turkiska protesterna är 1980- och 90-talisternas egen 68-rörelse som tycks ha överrumplat regeringen.
Mitt i Turkiets historiska fredsförhandlingar med den kurdiska PKK-gerillan och en till synes blomstrande ekonomi stannade plötsligt allt. Det som började som protester mot regeringens planer att bygga ett köpcenter i Geziparken i centrala Istanbul ledde till landsomfattande demonstrationer.
Konsekvenserna blev enorma och oväntade. Det lär även påverka premiärminister Recep Tayyip Erdoğans ambition att bli landets nya president med utökade maktbefogenheter.
Demonstrationerna spred sig till över 60 städer med två dödsfall, tusentals skadade och arresterade. Marknaden reagerade negativt, börsen föll och flera resebokningar till Turkiet avbokades. Garantibanken, där en av aktieägarna är mediejätten Dogus Holding, gick back med 40 miljoner lira på en vecka när folk drog tillbaka sina pengar från banken i protest mot att mainstreammedia censurerade demonstrationerna. Via Facebook och Twitter kallade folk till uppror mot polisvåldet.
Erdoğan har kallat demonstranterna för plundrare och ignorerat kraven. Men detta är 1980- och 90-talisternas egen 68-rörelse som tycks ha överrumplat regeringen. Vid poliskravaller har demonstranterna simglasögon och gasmasker som skydd mot pepparsprej och egengjorda lösningar som lindrar smärtan. Marknaden har anslutit sig. Flera företag sa nej till att hyra en plats i det planerade köpcentret. Och på Taksimtorget i centrala Istanbul säljs det slut på masker, munskydd och simglasögon.
Protesterna är ett uttryck för det breda missnöjet med regeringen. Det finns krav på grundläggande demokratiska rättigheter som rätten till yttrandefrihet, organisering och grönområden. Det ”imperium av rädsla” som påstås ha bildats under Erdogans elvaåriga tid vid makten sägs ha kollapsat. Folk vill ha inflytande över sina bostadsområden, arbetsplatser och skolor.
Det är en bred krets som demonstrerar: turkar, kurder, kvinnor, män, hbt-personer, fotbollsanhängare, uteliggare, unga, äldre, kulturarbetare, politiker, universitetslektorer, läkare, lärare, muslimer, vänsteraktivister. Fackföreningskonfederationerna KESK och DISK har utlyst generalstrejk.
Även PKK:s ledning i Qandil uttryckte att detta är ”den demokratiska reflexen mot antidemokratiska metoder och fascistiskt förtryck” och har framfört att detta, tillsammans med den kurdiska frihetsrörelsen, kan leda till en viktig demokratisk omvandling i Turkiet.
Erdoğan har fortfarande brett folkligt stöd. Men landet är inte längre detsamma. Det har skett en revolution i människors sinnen. Folket är nu medvetna om sin egen styrka, de har praktiserat gemensamt motstånd på gatorna och arbetat med sina egna fördomar. Den senaste veckan har visat att oavsett etnisk, politisk eller religiös bakgrund kan folk samlas kring gemensamma krav. Att makten förtrycker alla och att medier i åratal har missinformerat om vad som egentligen händer i Turkiet.
Motståndet förvandlas nu till att ställa krav på investerare, företag och politiker. Kraven från Turkiets olika delar har stor potential att bli gemensamma. Det civila samhällets roll blir än viktigare för att kunna kanalisera folks ilska och önskemål till reella politiska krav för en hållbar demokrati. Palmecentret har under sitt fleråriga arbete i landet, med stöd till stora delar av civilsamhället, bevittnat att det är möjligt att skapa förändring steg för steg. Men det måste göras på flera nivåer och av människorna själva.
Det är svårt att förutse vad protesterna kommer att resultera i. Men en sak är klar: AKP-regeringen har inget annat val än att demokratisera sin politik och lyssna på folket, trots Erdoğans ignorans.
Helin Sahin är Turkiethandläggare vid Palmecentrets kontor i Istanbul
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
