Svenska statens förföljelse av fredliga psalmsångare som står upp för demokrati och mänskliga rättigheter med icke-våld är fullständigt obegripligt, skriver författaren Henrik Arnstad.
På onsdag morgon ställs fem personer inför rätta i Jönköpings tingsrätt för att ha sjungit psalmer och vägrat flytta sig när nazister tågade genom staden den första maj i år.
Ett fantastiskt exempel på “non violent civil disobedience“, för att prata med medborgarrättsrörelsens ikoniske ledare Martin Luther King jr. Psalmsångarna är hjältar inom den kämpande demokratin, i en tid då fascismen utmanar vårt statsskick.
Men det svenska rättsväsendet – med sin oroväckande förkärlek för att vägra utreda nazismens brott – vaknade i detta fall till liv. Polisutredning genomfördes (när det gäller rasistiska mordhot brukar de läggas ner inom fem minuter) och åklagarmyndigheten fann tydligen brottsligheten i psalmsång mot nazism så grov, att åtal väcktes. Nu står vi här.
Jag kommer att tänka på Israel Holmgren (1871-1961), som även han var kämpande antinazist, fast under andra världskriget. Jag skriver om honom i min bok om Sveriges utrikespolitik under andra världskriget, Spelaren Christian Günther:
”År 1942 är tiden då andra världskriget står och väger – men Tyskland och axelmakterna är fortfarande på offensiven. En följd av osäkerheten är att fler svenska ingrepp i yttrandefriheten görs under 1942 än under något annat krigsår.
Det finns ett par mycket kända exempel på detta, bland annat ingripandet mot uppsättningen av Vilhelm Mobergs Rid i natt (stycket utspelar sig på 1600-talet, men handlar om svenska bönders motstånd mot tyska herrar).
Ett annat fall rör fängelsedomen mot läkaren Israel Holmgren, professor vid Karolinska Institutet, som skrivit pamfletten Nazisthelvetet. Domen utvecklas till parodi då svenska regeringen skräms av möjligheten att Israel Holmgren kan bli martyr. Varpå Holmgren högljutt kräver sitt straff och väljer ut en cell åt sig på Långholmen.”
Nu ska vi komma ihåg den viktiga skillnaden mellan 1942 och 2014. Då stod Sverige inför ett akut invasionshot från världens främsta militära supermakt, ett aggressivt nazistiskt jätterike som behärskade Europa och ockuperade våra grannländer Norge och Danmark, samt var allierat med Finland. Sverige var inneslutet och myndigheternas rädsla därmed fullt förståelig.
Men idag existerar inget sådant hot mot Sverige. Svenska statens förföljelse med sitt våldsmonopol (rättsväsendet) gentemot fredliga psalmsångare som står upp för demokrati och mänskliga rättigheter med icke-våld blir därför fullständigt obegripligt. Särskilt med tanke på att samma myndigheter rycker på axlarna, angående rasistiskt och nazistiskt våld.
Onsdagens rättegång är en skam för Sverige. Onsdagens rättegång är en skymf mot demokratin. Onsdagens rättegång är ett hån mot alla de miljoner människor som mördades av de nazistiska barbarerna 1933-1945.
Därför kräver jag, i den svenska demokratins namn: Frikänn de åtalade!
Henrik Arnstad, författare och journalist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
