Det är trist att Sverige ännu inte godkänt den konvention som ger världens hushållsarbetare skydd i en utsatt situation. Ännu mer bedrövligt är att Svenskt Näringsliv anser att vi inte alls ska skriva under konventionen.
Den 16 juni 2011 skrevs historia. Det var då som FN-organet ILO röstade igenom Konventionen för hushållsarbetare, (nr 189).
Alla som följer effekterna av globala normverk vet att en ny konvention i sig inte betyder stora förändringar, den måste följas upp och omsättas i nationella lagar.
Ändå var det något speciellt med konvention 189. Hushållsarbetare är kanske världens största yrkesgrupp. Ingen vet exakt hur många som försörjer sig genom barnpassning, städning och matlagning i någon annans hushåll, men ILO uppskattar att det handlar om 67 miljoner människor. Åtta av tio hushållsarbetare är kvinnor, många är migrantarbetare och en stor grupp är barn under 15 år.
Åtta av tio hushållsarbetare är kvinnor, många är migrantarbetare och en stor grupp är barn under 15 år.
Elisabeth Tang, generalsekreterare för Domestic Workers Federation, har länge konstaterat att villkoren för hushållsarbetare är oreglerade. Ofta gäller inte de nationella arbetsmarknadslagarna för denna grupp.
När konventionen antogs uppfattades den som ett första steg mot en reglering. Den dåvarande ILO-chefen Juan Somavia underströk den symboliska betydelsen och hävdade att hushållsarbetare inte längre skulle betraktas som tjänare, utan som arbetare.
För hushållsarbetare världen över var innehållet i konventionen sensationellt. I de flestas ögon handlar det om saker vi tycker är självklara: minimilön, några lediga timmar varje dag, rätt att inte behöva stanna kvar i hushållet under ledig tid och rätten att slippa bli slagen.
ILO är ett trepartsorgan. Från medlemsländerna har såväl regeringarna som arbetstagarna och arbetsgivarna rösträtt. Framför allt var det länder som skickar iväg många hushållsarbetare för att arbeta utomlands som ville ha igenom konventionen.
För hushållsarbetare var innehållet i konventionen sensationellt; lediga timmar varje dag, att inte behöva stanna kvar i hushållet under ledig tid och att slippa bli slagen
Motståndet kom främst från länder som tar emot många hushållsarbetare, som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Särskilt starkt var motståndet mot att förslaget skulle bli lagligt bindande. Till sist blev det ändå bara ett land som röstade nej till konventionen, nämligen kungadömet Swaziland, medan flera länder lade ner sina röster. Från några länder lade också arbetsgivarnas representanter ned sina röster, däribland Svenskt Näringsliv.
När en konvention blivit antagen är nästa steg att medlemsstaterna ska godkänna den. När det gäller konvention 189 var progressiva Uruguay först ut i juni 2012. Näst i tur var Filippinerna, inte särskilt förvånande. Därifrån kommer många kvinnor som jobbar som hushållsarbetare i andra länder. Ganska snart godkändes konventionen också av en rad stater i Europa, exempelvis Tyskland, Finland, Italien och Portugal.
Men i Sverige har ännu inget hänt. Regeringen är visserligen positiv till konventionen och en utredning om att Sverige ska godkänna den är klar, men ännu finns inget besked om när det kommer en proposition till riksdagen.
Hanteringen är minst sagt segdragen. Den svenska regeringen gick i bräschen för konventionen, men har ännu inte kunnat samla sig till en ratificering. Vi ligger redan fem år efter Uruguay. Det är hög tid för Sverige att skriva under.
Ännu mer bedrövligt är Svenskt Näringslivs agerande. Därifrån höjs röster för att Sverige överhuvudtaget inte ska ratificera konventionen. Argumentet är att konventionens innehåll inte berör Sverige och att den inte är anpassad till det svenska regelverket.
Så talar en organisation vars engagemang för världens hushållsarbetare är minst sagt svalt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
