I söndags på DN Debatt slog Sveriges Radios tidigare vd Mats Svegfors larm om att ”kvalitetsjournalistiken trängs tillbaka i Sverige”. Det är en händelse som ser ut som en tanke att en tredjedel av förstasidan på Dagens Nyheter samma dag upptogs av att en hund bitit en annan hund och att detta resulterat i en veterinärnota på 60 000 kr. Var detta verkligen den viktigaste nyheten denna helg?
Mats Svegfors kritiserar att textmängden i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter dramatiskt krympt sedan 90-talet. Eftersom kvalitet inte alltid beror på textens längd kan metoden kritiseras. Ett annat sätt att visa kvalitetsfallet är att den stort uppslagna nyheten om hunden som bet en annan hund knappast var någon tillfällighet.
Det finns en banalisering i svensk press bort från gemensamma samhällsfrågor till den privata sfären. Husdjurstips, matreportage, råd om fondplaceringar och vad man ska tänka på när man köper en bostadsrätt har blivit viktigare än att förklara komplicerade samhällsproblem.
Dagens Nyheters ledarsida viftar undan Svegfors med att ”dagens medborgare har bättre möjlighet att informera sig om sin samtid än någon tidigare generation”. Sant, men det sker knappast via DN:s provinsiella och bleka hemsidor. När något stort hänt ger sig ju många ut på nätet för att läsa utländska tidningar, fullmatade med fakta och nya perspektiv som saknas här hemma.
Om Stockholms morgontidningar är så umbärliga är det bara en tidsfråga innan vi slutar att – mest av gammal vana – lägga 3 000 kronor på en årsprenumeration. Samtidigt mår medarbetarna på nyhetsfabrikerna inte så bra. Somliga är inhyrda, många har i åratal gått på vikariat. Utan fasta anställningar och när varslen duggar tätt är det inte läge för någon djärv journalistik eller att mopsa upp sig mot banaliseringen av innehållet.
I takt med slakten på journalisttjänster har specialreportrarna blivit färre, kunde ”Medierna” i radions P1 berätta i förra veckan. Utan att kunna bjuda motstånd med egna kunskaper är allmänreportrar lättare att manipulera. Saknas specialreportrarnas kontakter med världen utanför tidningen, blir redaktionerna mest kopieringsapparater av andras nyheter. Om klimatfrågan är den stora framtida ödesfrågan är det alarmerande om en företrädare för Greenpeace i ”Medierna” säger att det inte finns några miljöreportrar att vända sig till.
Frågan om den journalistiska kompetensen får därmed en demokratisk dimension. Vill DN och SvD att vi backar in i framtiden utan att läsarna får kunskaper om vad som väntar dem?
Kvalitetsjournalistik ska i tid varna för kommande umbäranden. Men svensk press hade inte några sådana slavar på vare sig finansmarknadens eller eurozonens triumfvagnar innan de körde i diket.
Trots att det fortfarande finns politiska specialreportrar har den politiska nyhetsjournalistiken aldrig varit ytligare än i dag. Den är fokuserad på personerna, inte på politikens innehåll, utan på vem som kortsiktigt är vinnare eller förlorare, stödd på vanligtvis poänglösa opinionsmätningar.
Också public service har blivit banalare, även om Sverige Radio fortfarande håller hög kvalitet. Men Svegfors berättar att SR riskerar bli av med 200 journalisttjänster fram till 2019 om inte nya medel tillförs.
Det blir därför lite symboliskt att radion nyligen rekryterat två av morgontidningarnas starkaste kort, den med SvD:s sparpolitik missnöjde Martin Jönsson som ny biträdande programdirektör och från DN Mattias Hermansson som kulturchef.
De står båda för det som jag en gång av den dåvarande Rapportchefen Oloph Hansson lärde mig var kärnan: nyheter är det som är viktigt för många.
Det är inte viktigt för många att en hund biter en annan hund. Inte ens om en människa biter en hund.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
