När klubben föll var det nödvändigt att kika extra noga på den ljussatta kulissen bakom S-kongressens scen. Stod salig partisekreterare Sten Andersson (1923-2006) där i kulisserna någonstans? Det uteblivna blodbadet om vinster i välfärden framstår nämligen som en välregisserad seger för den socialdemokratiska traditionen där högljudda ideologer behövs, men där resultatinriktade pragmatiker tar hem spelet. Det är en ordning som bevisligen även har varit framgångsrik när val ska vinnas.
När ett problem har identifierats – tänk helt orimliga vinster när en skola eller vårdcentral drivs med skattepengar – går S till verktygslådan. Där ligger hammaren, skruvmejseln och annat som behövs. Att gå ut i boden för att hämta slägga och spett – vilket vanligen förespråkas av krafter till vänster om S – är ett alternativ först om de vanliga verktygen inte visar sig räcka till. Och åsikten att inga verktyg behövs eftersom vinsterna på skattepengarna är helt i sin ordning präglade borgerlighetens första, indignerande reaktioner.
Den kompromiss som tog hem spelet ligger nära Stefan Löfvens och S-partistyrelsens ursprungliga förslag. Djävulen ligger inte nödvändigtvis inte detaljerna, utan hur skrivningarna tolkas framgent. Men de ideologiska skrivningarna har skärpts, och kommunerna ska ha ett ”avgörande inflytande” vid etableringar av friskolor. Det förra är välkommet, det senare är något som den här ledarsidan har diskuterat. Att utbilda framtidens medborgare fem dagar i veckan är ett helt centralt samhällsuppdrag som inte kan likställas med ett besök på vårdcentralen.
Kompromissen, som inte ett enda ombud reserverade sig emot, är en stor personlig seger för Stefan Löfven. Enligt korridorsnacket var stödet för ännu starkare skrivningar inledningsvis starkt i flera partidistrikt, reservationer och voteringar utlovades. Kanske var det en naturlig konsekvens av sju år i opposition och kaoset med Juholt. Auktoritetstron och erfarenheten i den mer spretiga gruppen ombud är lägre. En ny generation centralt placerade S-tjänstemän har ersatt de sista rävarna som lärdes upp på Sten Anderssons tid. Hur kongressens slipsten ska dras är ingen enkel konst.
Att kompromissen ändå roddes i hamn understryker att Stefan Löfven, genom sin fackliga bakgrund, förstår hur arbetarrörelsen fungerar. Det är ombuden som äger en partikongress. Löfven har lyssnat, kompromissat, beslutat. Resultatet passar in i en dynamik av kompromisser som har präglat kongressen: 90-dagarsgarantin, vapenexporten och nu vinsterna i välfärden.
När två dagar återstår börjar S-kongressen 2013 därmed framstå som en ännu mer välregisserad föreställning än på Sten Anderssons tid. EU-tävlingen om att uppnå den lägsta arbetslösheten satte jobben på dagordningen. De andra knäckfrågorna har lösts ut. Stefan Löfvens starka tal, med den intressanta familjemetaforen, slog de förväntningar som visserligen inte var alltför hög högt ställda.
Den kvarstående stridsfrågan är tredelningen av föräldraförsäkringen, en fråga där partistyrelsen – som hänvisar till opinionsundersökningar och valtaktik – verkar ha en majoritet emot sig. Ett kompromissförslag lär vara på väg, eller så kan partistyrelsen inkassera ett välförtjänt nederlag i en fråga där många med rätta vill ha ett mer offensivt beslut än 2009. Frågan avgörs efter 13.30 under lördagen, och vi är många som anser att Löfvens tydliga feministiska avsnitt i talet måste följas upp med ett progressivt beslut.
Mycket tyder därför på att Göteborgskongressen 2013 kommer att visa att Stefan Löfven kan hantera en socialdemokratisk partikongress – ett grundkrav för en partiordförande i Sveriges mest traditionstyngda parti. Det har givetvis stärkt hans aktier internt.
Men just förmågan att kompromissa är ett trumfkort som förvandlas till en möjlig belastning när kongressen är över. Vägen mot Rosenbad måste i stället handla om att hitta konfliktytor gentemot regeringen Reinfeldt, samt att konkretisera hur EU-tävlingen i arbetslöshet ska vinnas när gamla ekonomiska tvångströjor och ramverk ska förbli intakta.
Sten Andersson hade med säkerhet påpekat att det stora interna hindret är avklarat, men att vägen mot Rosenbad alltjämt är lång, knagglig och kantas av vallgravar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
