Jag vill ha en rejäl feministisk snöröjning

söndagskrönika Det har nog inte undgått någon att det har snöat i Stockholm, och när det händer sker automatiskt två saker. Först stresstestas infrastrukturen, utan att någon gång klara testet speciellt väl. Inställda tåg, bussar och pendeltåg drabbar en region där nästan en fjärdedel av landets befolkning bor.

Direkt därefter startar debatten om snöröjning. Under hela förra mandatperioden hånades det som kallades en feministisk policy i snöröjningen. Varje gång det signade ner lätta vita flingor på huvudstadens gator skylldes försenade bussar på feminismen. Ibland lät det till och med som att vädret var feminismens fel.

Denna första vinter med en ny politisk majoritet i stadshuset skulle andra prioriteringar gälla. Objektiva prioriteringar. Det kan vara det sämsta av alla argumentet, som om något vore neutralt. Just objektivitet är patriarkatets räddning. Det objektivt rätta i ett patriarkat är att män som grupp prioriteras högre än kvinnor som grupp.

Det duger inte med så kallat objektiva prioriteringar i politiken. Inte när det gäller snöröjning, men heller inte för att göra något åt att kvinnor tjänar mindre än män, har mindre makt och mer ansvar för hemarbete. För att kunna bryta en orättvisa måste du börja med att se den.

Patriarkatet är listigt på det viset. Det lurar oss att tro att något orättvist är rättvist – och objektivt.

När du tar på dig dina feministiska glasögon ser du hur kvinnor konsekvent lönesätts fel. I Sverige idag kostar det i snitt 3,6 miljoner kronor i lägre lön under en livstid att vara kvinna, eller omvänt: att vara man ger i snitt ett lönetillägg på 3,6 miljoner kronor. Utan glasögonen ser det bara ut som att var och en är lönesatt på objektiva kriterier, att slumpen faller sig så att kvinnor kommer sämre ut. Patriarkatet är listigt på det viset. Det lurar oss att tro att något orättvist är rättvist – och objektivt.

På samma sätt kan du se hur män är överrepresenterade i rum med makt. Det finns fler män än kvinnor i börsbolagens ledning, på de tunga politiska posterna och bland de som styr finansvärlden och akademien. För något år sedan publicerade stiftelsen Allbright en rapport om att det är vanligare att en VD för ett börsbolag i Sverige heter Johan än att den är kvinna. Det har säker funnits goda skäl att välja var och en av dessa Johan, men sammantaget lyser patriarkatets makt tydligt.

I hemmet, den domän som kanske minst av alla förknippas med makt och pengar, finns kvinnorna. Kvinnor tar fortfarande större ansvar för hemarbetet. Förutom de direkta konsekvenserna är det också en förklaring till att kvinnor förvärvsarbetar i lägre grad än män och lägger mindre tid på fritid och hobby. I hemmet har feminismen inte bara den liberala objektiviteten, det så kallade fria valet, mot sig. Här finns också en gegga av biologism som hävdar att den rådande ordningen skulle vara naturligt. Som om kvinnor skulle tycka mer om och vara bättre på att sortera strumpor, skrubba badkar och vara first call på alla VAB:ningar.

Snöröjningen då? Vad sker med snöröjningen när politiken medvetet tar av sig genusglasögonen? Ja, till exempel att gångbanor, där de med barnvagn och rullator tar sig fram, får lägre prioritet. Vinnare på den nya politiska majoritetens snöröjning är de medelålders män i lycra som på dubbdäckscyklar susar fram mellan sina kontor och bostadsrätter i innerstan. Den som vill lägga sitt liv på att sitta i bilkö i landets mest kollektivtrafiktäta region är konstigt nog aldrig förlorare.

Jag vill ha en rejäl feministisk snöröjning. Men mest av allt vill jag har ett samhälle där kvinnor och män värderas lika. Vägen dit är en feministisk kamp på alla plan mot det så kallat objektiva. Kanske kan vissa tycka att det är något att håna. Det är jag beredd att ta för de med barnvagn och rullator, men också för att män ska ta ansvar i hemmet och att kvinnor får halva makten och hela lönen.

Veronica Palm är f d riksdagsledamot för S, och beskriver sig själv som “Feminist, antirasist och mycket snällare än somliga tror”.