Hur ska vi förstå de gröna och bruna framgångarna i valet? Eftervalsdebatten har än så länge rört sig kring två frågeställningar: Kommer Sverigedemokraterna att förgrova vårt politiska samtal och vilka är utsikterna för Miljöpartiets eventuella samverkan med alliansen?
Bortom dessa frågor kan vi nu spekulera kring vilka nya politiska hållningar som kan utkristallisera sig under den kommande mandatperioden. Min gissning är att två tankefigurer kommer att börja cirkulera. Från de bruna kommer vi höra att kulturen, familjen och nationen ska förstås som organismer, det vill säga sammanhållna kroppar där varje del spelar en förutbestämd roll. De gröna, å sin sida, kommer alltmer att beskriva samma entiteter som ekosystem, där alltfler ingående delar hamnar i symbios utan förutbestämda funktioner.
Fenomenet Sverigedemokraterna är på många sätt ett mysterium. År 2010 väljer 330 000 personer att rösta på ett parti vars nynazistiska ursprung är allmänt känt. Ser dessa 5,7 procent av väljarna sig själva som light-nazister? Sannolikt inte – men likväl röstar de in ex-nazister i landets lagstiftande församling.
I boken Först som tragedi, sedan som fars diskuterar Slavoj Zizek fenomenet Berlusconi i liknande termer. Varför går italienarna till vallokalen, om de i slutändan röstar fram en pajas som systematiskt underminerar presidentämbetet? Zizek beskriver detta som en ny ideologisk maktordning: Makt bör i dag förstås som färdigheten att exploatera den cynism inför demokratiska institutioner som kännetecknar samtiden: Vi spelar med i valexercisen, men tror egentligen inte att ämbetet ifråga betyder något.
Väljarna är alltså inte ”lurade”, som vi gärna frestas att tro. Berlusconi, och i någon mån Sverigedemokraterna, ska inte förstås som ulvar i fårakläder. Snarare bör vi se dem som ulvar i ulvakläder. (Alternativt som får i fårakläder.) ”De ser ut som ex-nazister, de agerar som sådana, men låt er inte luras av detta – de är ex-nazister.” Det verkar alltså ha funnits ett begär till det bruna.
Vilken ”kollektiva psykologi” har producerat denna valutgång? Hur mår vi egentligen? Här ser vi nya utmaningar för valets andra vinnare, de gröna. Landets nu tredje parti är på god väg att bli något mer än ett ”miljöparti”. Mer än någonsin ligger utmaningen i att finna en politisk position som – förutom miljön – även intresserar sig för sociala och mentala ”ekosystem”. Partiet måste med andra ord närma sig frågor om såväl klass som frihet – utan att för den skull kopiera närliggande partiers program.
Här bör vi komma ihåg att partier är produkter av sin historia. Jämför de svenska gröna med de tyska: Miljöpartiet ”producerades” i relation till säldöden, medan Bündnis 90/Die Grünen producerades i relation till den tyska återföreningen, som en medborgarrättsrörelse. Dagens politiska situation – 00-talets intensifierade övervakning och nu Sverigedemokraterna – kan förhoppningsvis få de svenska gröna att alltmer likna de tyska.
Samtidigt kommer de brunas genombrott att tvinga fram en viss precisering av den gröna positionen. Inte minst eftersom de två valvinnarna delar en förkärlek för ”blommiga” samhällsbeskrivningar. Notera Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning. Svensk kultur måste bevaras, straffskärpning måste skydda ”fäderneslandet”, mamma-pappa-barn-konstellationen måste upprätthållas, ”låt Sverige förbli Sverige”. Nationen, familjen, kulturen ses som ”kroppar”, där alla komponenter har en fix plats. Dessa kroppar måste hållas intakta, utifrån en närmast gudomlig ritning eller plan.
De gröna kommer, mer än tidigare, att behöva definiera sig i motsats till denna organism-inspirerade verklighetsbild: Det går exempelvis inte längre att, som Per Gahrton en gång i tiden, beskriva storstäder som ”cancersvulster på samhällskroppen”. Den bärande metaforen blir i stället ekosystemet: Det öppna system som inte följer någon förutbestämd ritning, den konstellation som ständigt öppnar upp sig för nya komponenter. Kulturen, familjen, nationalstaten, storstaden kan aldrig vara någonting mer än ständigt pågående experiment i att leva väl.
Ekosystemets rörelse saknar alltså riktning och mål – det är upp till oss att förse systemet med en sådan teleologi. I detta sökande efter mål och mening kan vi inte luta oss mot någon gudomlig ritning, inte heller någon tanke om ”naturlighet”, men det är det som är poängen: Det är just så vi kan öppna ”det politiska” igen.
De brunas organism mot de grönas ekosystem: Detta motsatspar fångar den nya politiska situationen. I organism-metaforen ser vi kärnan av den reaktionära politiska hållning vi nu måste förhålla oss till – och genom ekosystems-metaforen ser vi att alternativa framtider inte bara är möjliga, utan till och med sannolika.
Karl Palmås, forskare och grön debattör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
