Förhandlingarna om Greklands skuldsättning har tydligt visat EU:s brister. Att stärka ”nerifrån-Europa” är en förutsättning för att återuppbygga unionens skadade förtroende.
Spelet om Greklands skuldsättning har åskådliggjort EU:s sämre sidor, inte minst de demokratiska bristerna.
Å ena sidan har vi en EU-kommission som representerar en teknokratisk, ibland kallad post-politisk, administration av samhället. Å andra sidan, ett ministerråd där politiken utspelar sig ”i korridoren”, i det fördolda, långt från det agora som vi associerar med det demokratiska samtalet.
Krisen har också visat på det dysfunktionella i dagens valutaunion; en konstruktion som hade kunnat fungera bättre om den Europavänliga vänstern varit mer inflytelserik. Kanske hade vi då, jämsides med den samordnade penningpolitiken, hunnit etablera en mer samordnad finanspolitik?
De senaste veckorna har vi kunnat följa hur Syriza försöker bryta upp låsningen kring den pan-europeiska åtstramningspolitiken. Man behöver inte vara “populistvänster” för att inse att de senaste fem årens experiment med densamma har misslyckats. Även mittfårebedömare framhåller att åtstramningspolitiken har varit förödande för det grekiska samhället, och alltmer verkar hota såväl Europasamarbetet som den europeiska demokratin. I Grekland har den etablerade politiska mitten redan misslyckats; Gyllene Gryning kan få sin chans om Syriza misslyckas.
Även om man bara skulle se till utvecklingen för det rika norr så är det tveksamt om åtstramningspolitiken tjänar medel-europén, så varför denna låsning? Vissa menar att svaret stavas symbolpolitik: Det handlar om det dygdiga i att betala skulder och följa avtal, om det skamliga i att inte göra så.
Under förhandlingarna förra veckan twittrade den tyske gröne politikern Christian Ströbele om att finansministrarna i Eurogruppen ”vill se Tsipras och Varoufakis på knä”. Han tillade: ”Så skapar man inte förtroende inom Europa.”
Det hela handlar alltså inte, som vissa bedömare föreslagit, om oförenliga nationella kulturer. En sådan förklaring bidrar till den destruktiva nidbild av sparsamma tyskar som ställs mot slösaktiga greker. För det första, som Ströbeles tweet antyder – det är inte ”Tyskland” som sitter vid förhandlingsbordet, utan en tysk högerregering. För det andra sitter flera ytterligare regeringar vid detta förhandlingsbord, mer specifikt andra högerregeringar som är rädda för sina egna nationella utmanare – tänk Podemos, eller Sinn Fein.
När överenskommelsen närmade sig i slutet av förra veckan agerade dessa nationella företrädare hökar. Deras nationella makt stärks om Syriza misslyckas. Duvorna i sammanhanget utgjordes av ”institutionerna”: Kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden. EU är alltså som sämst när den förment opolitiska teknokratiska styrningen kapas av korridorpolitiken, för inrikespolitiska syften.
För att demokratisera EU måste nationella regeringar fråntas denna möjlighet. År 2012, då det räddningspaket som nu förlängts först ratificerades, skrev den nyligen bortgångne sociologen Ulrich Beck om hur krisen åskådliggjort en klyfta mellan ”uppifrån-Europa” och ”nerifrån-Europa”. Regeringar förespråkar åtstramningar, men medborgarna som de företräder motsätter sig dem. EU:s legitimitet förutsätter att ”nerifrån-Europa” ges mer inflytande: EU-parlamentet, men även nationella parlament, bör stärkas gentemot rådet. Korridorpolitiken i rådet måste bli mer transparent. Offentlighetsprincip och meddelarfrihet bör säkras.
Att stärka ”nerifrån-Europa” är en förutsättning för att återbygga det skadade förtroende som Ströbele twittrar om. Utan detta kommer valutaunionen inte att fungera, och knappast heller Europasamarbetet i stort. Jean Monnets ursprungliga ambition var att unionen skall ena folk – något som i dag stundtals framstår som ett hån.
Karl Palmås, grön debattör och docent, Teknikens ekonomi och organisation vid Chalmers tekniska högskola
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
