Fusk- och överutnyttjandediskursen i sjukförsäkringsfrågan har allt för länge haft företräde framför en välgrundad orsaksanalys. Det är dags att punktera den borgerliga retoriken, skriver Kjell Rautio, LO.
Borgerliga ledarskribenter, som försökt förstå och analysera sjukförsäkringen, har inte haft det lätt. Genom åren har de tvingats hoppa från tuva till tuva och gjort den ena intellektuella kullerbyttan efter den andra.
Under flera års tid pumpade de borgerliga ledarsidorna ut uppfattningen att ökningen av sjuktalen mellan 1997 och 2002 framför allt berodde på fusk och överutnyttjande.
De hade visserligen inget forskningsstöd för detta och när forskningen väl kom visade den att fusk- och överutnyttjandediskursen inte höll. Men då hade detta synsätt redan vunnit starkt fäste i politiken och kom också att ligga till grund för de skärpta sjukregler som alliansen införde 2008.
Sedan dess har en kör av borgerliga ledarskribenter hävdat att lösningen när det gäller att pressa ner sjuktalen är just hårdare sjukregler. Den ideologiska kärnan har bestått men retoriken har “utvecklats och förnyats”.
Men den borgerliga retoriken har de senaste åren dragits med ett besvärande problem. Den kräver nämligen att man kastar om i relationen mellan orsak och verkan, eftersom både sjuk- och ohälsotalen började sjunka långt innan alliansen år 2006 kom till makten och långt innan deras sjukförsäkringsreform från år 2008 infördes.
Dessutom vände utvecklingen uppåt igen år 2010, det vill säga runt två år efter att rehabiliteringskedjan infördes. Detta sker alltså ungefär samtidigt som det nya hårdare regelverket kan förväntas börja uppfylla sitt uttalade syfte – att pressa ner “överutnyttjandet”.
Så nu måste också denna retoriska tuva överges. I en ledarkommentar till den parlamentariska socialförsäkringsutredningens slutbetänkande uppfinner dock Expressens ledarskribent Anna Dahlberg en ny retorisk tuva att hoppa till.
När det gäller svängningarna i sjuktalen sedan 1990-talet skriver hon: “Vad är det egentligen som händer? Sanningen är att ingen riktigt vet. Det avgörande tycks inte vara vilka beslut som fattas i Riksdagen, utan vilka signaler som sänds ut och sedan fortplantar sig i systemet.”
Diffust? Ja, i detta fall är det onekligen svårt att låta bli att tänka på ordspråket “det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. Nu är det alltså inte ens längre frågan om konkreta riksdagsbeslut, utan om vilka “signaler” som sänds ut. Men allvarligt talat. Börjar det inte snart bli dags för Anna Dahlberg, Hanne Kjöller och andra borgerliga debattörer att idka lite självkritik?
Tänk om det som sker i sjukförsäkringen har ett samband med det som sker i arbetslivet? Ett samband med brister i rehabiliteringssystemet och arbetsgivaransvaret för återgången i arbete? Tänk om pressen, stressen, de osäkra anställningarna och ojämlika maktförhållandena på arbetsplatserna påverkar vår hälsa, vilket i sin tur har en koppling till sjukskrivningarna?
Dessa frågeställningar är förvisso självklara utgångspunkter för dem som seriöst forskat i frågan. Men varför är det så svårt för borgerliga ledarskribenter att överhuvudtaget tänka dessa tankar? Kan det möjligen ha att göra med att i sjukförsäkringsfrågan har fusk- och överutnyttjandediskursen allt för länge haft företräde framför en välgrundad orsaksanalys?
En förhoppning är naturligtvis att när regeringen nu sammanställer remissinstansernas svar på den parlamentariska socialförsäkringsutredningens slutbetänkande leder detta till en mer nyanserad och välgrundad politisk diskussion om framtidens sjukförsäkring. Men det kräver att politikerna vågar punktera de retoriska krigarnas mödosamt uppblåsta luftballonger.
Det är hög tid att pensionera den ideologiskt impregnerade fusk- och överutnyttjandediskursen!
Kjell Rautio, välfärdsutredare vid LO
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
