Har Aftonbladets Martin Aagård rätt om Mona Sahlins uttalanden om Trollhättan måste hon avgå. Har han fel händer ingenting. På kultursidorna är man nämligen inte så noga, skriver Klas Gustavsson, doktor i sociologi, Lunds universitet.
Dagarna efter det fruktansvärda attentatet i Trollhättan skrev några namnkunniga antirasistiska profiler en debattartikel i Aftonbladet där de menade att det högerextrema våldet inte tas på allvar:
”Vi vill inte höra Mona Sahlin varna för jihadister i Rosengård som ’kanske’ kommer att använda morden i Trollhättan som en ursäkt för fler attentat.”
Mona Sahlin, regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism, svarade snabbt i ett genmäle där hon bestred anklagelsen: ”Jag har aldrig sagt att nu är hotet islamister i Rosengård!”.
Så här blir det ju ofta i debatter. Ord står mot ord, tolkning mot tolkning. Det blir upp till läsaren att själv avgöra vem man kan lita på. Men spelar det egentligen någon roll den här gången? Tja, låt oss anta att debattörerna har rätt. Att Mona Sahlin inte vill tala om rasism, men om islamism.
Att Mona Sahlin inte uttrycker någon oro över det våld som riktats mot elever med utländskt utseende, utan i stället styr över samtalet till ett faktiskt ganska osannolikt scenario om förmodade hämndplaner från jihadistgrupper. Att hon bemöter frågor om Trollhättan med svar om påstådda terrorister i Malmöförorten Rosengård.
Om hon bagatelliserat rasistisk terror på det sättet, har hon gjort sig omöjlig för sitt uppdrag.
Jag har läst allt jag hittat om attentatet och där Mona Sahlin uttalar sig. Men det är bara i en artikel på Aftonbladets kultursida som jag återfunnit en beskrivning av vad hon skulle ha sagt som liknar den i debattartikeln.
Under rubriken ”Vitt hyckleri” lät kulturjournalisten Martin Aagård Sahlin stå som ett exempel på hur ”det vita Sverige hjälper skräcken att sprida sig genom att inte ta det som hänt på allvar”:
”I Aftonbladet tv pratar Mona Sahlin om att dådet kan utnyttjas av jihadister. Om att det finns extremister i Rosengård.”
Aagård tycks ju faktiskt bekräfta att Mona Sahlin har pratat om Rosengård och jihadister som förmodar smida planer för hämndaktioner. Jag hittar ett filmklipp, det är 9 minuter och 18 sekunder långt.
Jag tittar på Mona Sahlins allvarsamma ansikte och lyssnar till hennes markerade lite långsamma stockholmska. Hon berättar att hon är chockad, fylld av sorg, men också vrede över det som skett. I intervjun berättar hon utförligt om hur hot och hat uttrycks på nätet för att sedan föras ut i verkligheten.
Ingenstans i intervjun nämner hon något om förmodade hämndaktioner från jihadister. Rosengård omnämns en gång i intervjun, men inte för att stämpla ut området som ett särskilt misstänkt terrorfäste.
Tvärtom, Sahlin berättar om hur hon under sina resor i landet till en början möts av en naiv attityd: ”Ja det är ju ett bra jobb du gör Mona, men varför kommer du hit? Vi har väl inga extremister? Dom finns väl där nere i Rosengård eller Angered eller så – så åk dit!”
Det här citatet är ju faktiskt helt omöjligt att tolka som ett sätt att göra extremism till ett Rosengårdproblem.
Jag letade vidare utan framgång och mejlade Aagård som till slut bekräftade att det var just det klipp som jag hittat som han hade haft som underlag till sin artikel.
Då inställer sig en ny fråga: Hur kan Martin Aagård referera en enkel tv-intervju på ett så missvisande sätt? Han är ju kulturjournalist på Skandinaviens största kultursida och borde således vara tränad att sakligt kunna sammanfatta ett enkelt nyhetsintsinslag utan att själv lägga till rena felaktigheter.
Jag kom att tänka på en intervju med Aagård som SVT:s Uppdrag granskning gjorde 2013. Journalisten frågade om inte Aagård i kraft av sitt yrke borde vara särskilt skicklig på att hitta kärnan i en text. ”Ja, det är mitt jobb”, svarade Aagård. ”Och sen ryar jag och ställer till med ett jävla liv när jag är missnöjd. Och så läser folk tidningen.”
Det låter lite som en barnbok: ”Martin läser”, ”Martin blir arg”, ”Martin skriver och ställer till ett jävla liv”. Och sen läser folk vad Martin skrivit. Men blir det verkligen så bra texter om Martin alltid skriver i affekt och högsta möjliga tonläge?
Finns det inte ett problem med att Aagård tar sig friheten att hoppa över alla de svåra momenten med att skriva?
För vi saknar vuxenbokskapitel som: ”Martin tolkar en text”, ”Martin redogör sakligt för den debattposition som han kritiserar” och ”Martin ställer olika möjliga tolkningar och argument mot varandra i ett diskuterande resonemang”.
Många läsare tar säkert kultursidans vinjett som en garanti för att texterna är produkter av ett gediget intellektuellt arbete och att de passerat en redaktör innan publicering.
Kanske författar någon läsare sedan en egen opinionsartikel och lutar sig mot det som Martin Aagård skrivit. Och det är nu det blir problematiskt på riktigt. För snart sätter sig kanske bilden av att Mona Sahlin och den myndighet som hon förestår verkligen vill lura oss. Att Sverige ser ut lite som det beskrivs i Avpixlat.
I den högerextrema versionen handlar det om att invandringen helt förstört vårt land. I Aagårds ryande om att samhällets institutioner tycker att det där med mord på invandrare faktiskt inte är något som ska upp på bordet.
Sanningen om dagens Sverige är att flyktingförläggningar brinner och att skolungdomar har mördats på grund av sin hudfärg. Det finns med andra ord inte något behov av fabricerade citat för att kunna beskriva allvaret i situationen.
Att värdera informationen från en bestämd källa och sedan författa ett korrekt referat av det man läst, förväntas elever lära sig redan i gymnasiet.
Själv undervisar jag på universitet och högskola. Och jag kan omöjligen hitta några hållbara argument för att ställa lägre krav på kulturjournalisterna på våra större tidningar, än vad jag gör på mina studenter. Om nu inte de stadigt tyckande skribenterna på kultursidorna håller styvt på intellektuell hederlighet, så ökar ansvaret för oss mediekonsumenter.
Så titta gärna på det ovan länkade klippet med intervjun med Mona Sahlin. Avgör själv om Martin Aagårds tolkning av det hon säger är riktig.
Har han rätt, så måste Sahlin faktiskt gå.
Har Aagård fel så händer ingenting. På kultursidorna är man nämligen inte så noga.
Klas Gustavsson, fil.dr i sociologi och verksam vid Lunds universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
