ledare Den gröna drömmen måste vara lika delar röd. För vid sidan av klimatomställningen måste den socialistiska och progressiva planhalvan av politiken kräva omfördelning av makt och inkomster.
När marinbiologen Rachel Carson publicerade boken ”Tyst vår” 1962 spirade efterkrigstidens industriella optimism. Framtiden låg för mänsklighetens fötter och den nya teknologins landvinningar var till synes oändliga. Men i boken spräckte Carson den rosenskimrande illusionen. I själva verket var flera av modernitetens triumfer, inte minst bekämpningsmedlet DDT, en dödsdom för hela ekosystem.
”Tyst vår” blev en väckarklocka för många av dåtidens politiskt intresserade. Sedan dess har klimat- och miljöfrågan gått från en marginell fråga för forskare till politikens själva mittpunkt. I dag hänger klimathotet som ett damoklessvärd över den kollektiva mänskligheten.
Men vilken riktning den gröna insikten tar spretar. Extrema väderhändelser och nattsvarta prognoser möts inte alltid av motsvarande handlingskraft. Många företag svarar snarare med att grönmåla problemen för att marknadsföra och profilera produkter.
Det håller inte. Lösningarna kommer inte, under marknadens magiska trollstav, att dyka upp ur intet.
En klimatpolitik utan jämlikhetens perspektiv riskerar att skapa en social katastrof.
I den imponerande rapporten ”Sverige och klimatet – en guide för politiker och andra till EU:s nya klimatpolitik” kliver miljökonsulten och debattören Magnus Nilsson förbi myterna och den fluffiga retoriken. I stället summerar han EU:s faktiska klimatpolitik, liksom pekar ut vilka politiska aktörer som måste agera framöver. Läsningen borde vara obligatorisk för varje beslutsfattare.
Rapporten påminner om att klimatkrisens gränsöverskridande, globala karaktär kräver beslut bortom nationalstaten. Som Nilsson skriver: ”frågan är om det finns något centralt politikområde där EU-gemensamt beslutsfattande är mera avgörande för utvecklingen än just klimatet.”
Och bevisligen går det att åstadkomma resultat med gemensamt beslutsfattande. De senaste två åren har ministerrådet och Europaparlamentet beslutat om att minska unionens gemensamma koldioxidavtryck med 45 procent senast 2030. Det är en bra början.
Men den stora omställning vi står inför handlar om så mycket mer än klimatet i sig. Strypta utsläpp, förbud och klimatskatter kommer åt den ena delen av problemet, men har en farlig slagsida mot låginkomsttagare. Fattiga och underprivilegierade riskerar att betala ett oproportionerligt pris för strukturella systemfel.
De senaste trettio åren – under den nyliberala erans stora segertåg – har klyftorna accelererat och koncentrationen av makt och förmögenheter mångfaldigats. En klimatpolitik utan jämlikhetens perspektiv riskerar att skapa en social katastrof.
Just därför, som Nilsson betonar i rapporten, måste klimatomställningen flätas samman med en offensiv jämlikhets- och rättvisepolitik. Den gröna drömmen måste vara lika delar röd. För vid sidan av klimatomställningen måste den socialistiska och progressiva planhalvan av politiken kräva omfördelning av makt och inkomster. Vi kommer liksom inte undan klassamhället.
Det finns gott om exempel på jämlikhetsreformer som kan knytas till klimatomställningen: skatter på finansiella och spekulativa transaktioner, löntagarägda företag och en samhällsplanering där det offentliga får en betydligt viktigare position.
Så vad väntar vi på?
För som Rachel Carson formulerade det redan 1962:
”Vi lever i en era som domineras av industrier där rätten att tjäna pengar, till vilket pris som helst, sällan utmanas. Mänsklighetens utmaning är, mer än någonsin tidigare, att inte visa herravälde över naturen – utan över oss själva.”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
