Medlingsinstitutet driver jämställdheten i reträtt. Nu måste myndighetens uppdrag ändras. Det skriver Annelie Nordström och Lenita Granlund, Kommunal.
I går samlades arbetsmarknadens parter för att diskutera Medlingsinstitutets årsrapport om avtalsrörelsen och lönebildningen 2012. Rapporten visar enligt Medlingsinstitutet ”att könsfördelningen på arbetsmarknaden håller på att utjämnas – främst i de yrken som tydligt domineras av ett av könen”. Verkligen? Vi på Kommunal skulle vilja kalla detta en konferens i förnekelsens tecken.
Medlingsinstitutets rapport visar att kvinnorna fortsatt tjänar 86 procent av männens genomsnittslön, det vill säga ungefär på samma nivå som de senaste tre åren. Drar man ut tidslinjen ännu längre kan man se att lönegapet minskat marginellt under de senaste trettio åren. En analys som Statistiska Centralbyrån (SCB) gjort åt tv-programmet Agenda visar att Sverige med den här takten uppnår jämställda löner cirka år 2138. När Kommunal arrangerade seminarium med Gudrun Schyman i somras i Almedalen ville hon ordna terapi åt alla som förnekade verkligheten och påstod att arbetslivet och lönerna blir allt mer jämställt.
Kanske kan terapi hjälpa även Medlingsinstitutet? För vi på Kommunal ser dystert på framtiden om inte Medlingsinstitutets uppdrag förändras. Som det är i dag driver Medlingsinstitutet jämställdheten i reträtt.
Medlingsinstitutet anser att i stort sett hela löneskillnaden förklaras av att män och kvinnor jobbar i olika sektorer och att det egentligen inte finns någon större skillnad i lön mellan kön. För oss på Kommunal visar det i stället att det finns en tydlig koppling mellan andelen kvinnor på ett avtalsområde och löneläge, det som vi inom Kommunal kallar värdediskriminering. Det kan inte förklaras på ett annat sätt än med en strukturell diskriminering av kvinnodominerande branscher. Vi tycker att det är anmärkningsvärt att en statlig myndighet inte vill se det.
Spelplanen i dag är i stora drag att arbetsgivarna och fackföreningarna inom industrin först fastställer det så kallade ”märket”. Dessa parter är bundna, enligt det så kallade industriavtalet, att se till att ”märket” tillämpas på övriga arbetsmarknaden: ”Parterna inom industrin åtar sig, var och en och gemensamt, att verka för att ”kostnadsmärket” inom industrin är den norm inom vilken övriga parter på arbetsmarknaden ska hålla sig”. Därefter skickas ”märket” i form av en procentsats vidare till Medlingsinstitutet som, om inte centrala avtal sluts av egen kraft mellan arbetsgivare och fack, levererar den givna procentsatsen.
För oss är det tydligt att Medlingsinstitutet har blivit en fånge i ett system som inte klarar av att förena moderna krav på löneutjämning mellan kvinno- och mansdominerade yrken, balanserat med industrins lönenormerande roll. För numera anser statens myndighet att mekaniska beräkningar som alltid landar i en på förhand given procentsats är en synonym till medling. Åren 2013–2015 handlade det om 6,8 procent till alla. Och procentuella löneökningar gör att gapet ökar mellan mans- och kvinnodominerade yrkesgrupper.
För att uppnå jämställda löner är det avgörande att den strukturella undervärderingen av kvinnors arbete lyfts upp till ytan och bekämpas i praktiken. Miljoner kvinnor ska inte behöva gå till sitt arbete och veta att de förlorar miljoner under ett arbetsliv. Det duger inte att som till exempel KD-politikern Ebba Busch bara hävda att då får väl de lågavlönade kvinnorna byta jobb till något mer välavlönat. Kommunals inställning är att lönebildningssystemet behöver reformeras och resurser skjutas till för att stegvis höja relativlönerna i kvinnodominerade yrken.
Enligt Medlingsinstitutet blir sifferlösa avtal allt vanligare hos akademiker- och tjänstemannafacken. År 2015 kommer så pass många att ha valt normlöshet framför industrinormering, att cirka 800 000 anställda inte längre kommer att beröras av det så kallade ”märket”. För oss är det tydligt att sifferlösa avtal är ett uttryck för det ökande misstroendet mot lönebildningssystemet. Allt fler parter är missnöjda och försöker kringgå lönenormeringen.
Våra medlemmar bär upp välfärden, men de har låga löner, dåliga villkor och ofta en svag position på arbetsmarknaden. Det vore naivt av oss att tro att sifferlösa avtal skulle gynna våra kvinnligt dominerade medlemsgrupper. Siffror i avtal är i själva verket centralt för inte bara våra medlemmar utan också för en väl fungerande lönebildning. Med sifferlösa avtal rör sig lönebildningen i en skuggzon med okontrollerade relativlöneförskjutningar, som i princip kan gå i vilken riktning som helst. Mer till män eller mer till kvinnor. Sammantaget är detta väldigt olyckligt eftersom oreglerade relativlöneförändringar, dålig förutsägbarhet och bristande tillit undergräver stabiliteten i systemet och skapar kompensationskrav.
Nu när konferensen i förnekelsens tecken är över går alla hem till sitt för att låtsas att vi har en lönebildning som fungerar perfekt och att vi snart har jämställda löner. Men det har vi inte. Handling krävs. Förändring krävs. Vi måste våga se verkligheten i ögonen.
Kommunal vill därför att regeringen tillsätter en utredning som syftar till att se över MI:s uppdrag för att säkerställa att myndigheten, inom ramen för lönenormeringen, får ett tydligt mandat och verktyg som understödjer en utveckling mot större löneökningar för kvinnodominerade branscher. Det vore att gripa sig an problemet utan skygglappar. Vi orkar inte vänta till 2138.
Annelie Nordström, ordförande Kommunal
Lenita Granlund, avtalssekreterare Kommunal
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
