För att lösa finansieringen av framtidens välfärd behöver kommunalskatten höjas med 3 procentenheter. Det är minst sagt en hanterlig ökning när det gäller framskrivning av ekonomin på över 30 år.
Har vi råd med en gemensamt finansierad välfärd? Det är en fråga som blivit allt mer aktuell i takt med att vi lever allt längre och andelen äldre i befolkningen ökar. Vi står nu inför vad som ibland kallas för en ”demografisk utmaning”. Åsikterna om vilka konsekvenserna blir går isär.
En del hävdar att vi i framtiden inte kommer att kunna finansiera välfärden gemensamt och att vi därför behöver öka egenfinansieringen och privata försäkringar föreslås. Vi anser att sådana slutsatser är överdrivna. Välfärdens framtida finansiering står visserligen inför flera utmaningar. Utmaningarna är stora men de går att hantera inom ramen för en gemensamt finansierad välfärd.
Kommunal presenterar i dag rapporten ”Välj välfärden – vi har råd!” som beräknar välfärdens behov av resurser år 2050 utifrån olika förutsättningar. Vår grundmodell som endast tar hänsyn till befolkningsutvecklingen visar att det faktum att vi får allt fler äldre inte spräcker vår modell med att finansiera vården, omsorgen och skolan gemensamt. Utifrån den antagna befolkningsutvecklingen kommer vi fram till att finansieringsbehovet motsvarar en höjning av kommunalskatten med cirka tre procentenheter, från cirka 32 till 35 procent. Det är minst sagt en hanterlig ökning när det gäller framskrivning av ekonomin på över 30 år.
Det kan i sammanhanget vara viktigt att påpeka att vi i vår analys har lagt hela den framtida kostnadsökningen på kommunalskatten och att statsbidragen i analysen antas vara oförändrade. En uppräkning av statsbidragen i takt med produktivitetsökningarna i ekonomin skulle innebära resurser till kommunsektorn som motsvarar en sänkning av kommunalskatten med cirka 4 procent.
Vi har även räknat på alternativ där vi antar en kvalitetshöjning i form av en tioprocentig ökning av antalet arbetade timmar per verksamhetsområde. Det visar på ett behov av resurser som motsvarar en ytterligare höjning av kommunalskatten år 2050 med cirka fyra procentenheter.
Vi påstår även att det finns ett utrymme att höja lönerna upp till den nivå som finns i industrin. Det är inte bara en fråga om att de anställda är värda en högre lön – det är också en avgörande fråga för att vi ska klara den framtida rekryteringen av personal som behövs det närmaste tio åren.
Det är när man beräknar och diskuterar ökade kostnader för kvalitén som beräkningar och prognoser verkligen drar isär. Vi anser att den ständiga kvalitetsutvecklingen, som innebär att kvaliteten ökar varje år, är ett orimligt antagande. Det säger sig ju själv att skulle man varje år räkna med en konsumtionsökning kommer man någon gång slå i taket. Det är bara en fråga om när. Vi har antagit kvalitetshöjningar, för vi anser att bemanningen behöver öka, men vi tror inte på antaganden om ett kontinuerligt tillskott i all oändlighet.
Det är oroande att starka grupper och personer har en dagordning där man både vill slå sönder en gemensamt finansierad välfärd och bygga upp nya lönsamma försäkringslösningar. Allt detta under täckmanteln att vi nödd och tvungna på grund av en åldrande befolkning och kontinuerligt ökande krav på välfärden. Problemet med privata försäkringslösningar är inte bara att det är vissa som får vård utan också att benägenheten att betala skatt och bidra till det gemensamma minskar.
Resultaten i rapporten pekar på att vi även i framtiden kan ha en gemensamt finansierad välfärd. Möjligheten att finansiera verksamheten är naturligtvis beroende av hur mycket vi lyckas öka antalet arbetade timmar i ekonomin med. Det mest prioriterade måste vara att minska arbetslösheten, öka sysselsättningsgraden och öka antalet arbetade timmar. Om vi ser hur arbetsmarknaden ser ut för Kommunals medlemmar där drygt hälften jobbar deltid anser vi att samhället måste skapa förutsättningar för att fler ska kunna arbeta heltid. En förbättrad arbetsmarknad med till exempel en arbetslöshet på cirka fem procent skulle innebära ökade resurser i en storlek som motsvarar en sänkning av kommunalskatten med närmare tre procentenheter.
För att klara såväl välfärd som sysselsättning måste kommunsektorn ges förutsättningar för sitt dubbla uppdrag inom t.ex. äldreomsorgen och barnomsorgen. Äldreomsorgen finns för att äldre ska få omsorg och vård professionellt. Men det är också bra för att vi ska kunna jobba och inte behöva gå ned i arbetstid för att ta hand om föräldrarna. Äldreomsorg är en del av den sociala infrastruktur som kan bidra till äldre människor och deras familjers välfärd. Men det är också en bra förutsättning för att barnens förvärvsarbete. I en tidigare rapport av Kommunal, Åtstramningens pris (2012) beräknas närmare 100 000 personer, helt eller delvis, ha gått ner i arbetstid för att vårda äldre anhöriga. Det är inte samhällsekonomiskt optimalt. Välfärden borde möjliggöra fler arbetade timmar i ekonomin.
Därför behöver vi välfungerande välfärdstjänster som barnomsorg och äldreomsorg. Det är inte rimligt att påstå att vi i dag, när vi är rikare än någonsin, inte skulle ha råd med ökad kvalitet i välfärden. Det handlar om prioriteringar och att ta ställning för i vilket samhälle vi vill ha i framtiden. Det är möjligt att i höst gå till val på att garantera en framtida gemensam finansiering av välfärden.
Kristina Mårtensson, samhällspolitisk chef
Torbjörn Dalin, ekonom
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
