Det är inte rimligt att lägga hela den komplexa avvägningen mellan risk och uppoffring på medicinskt outbildade, oroliga föräldrar. Det skriver Marcus Priftis.
Nyligen ändrade Socialstyrelsen sina rekommendationer för att minska risken för plötslig spädbarnsdöd. Förutom att låta barnen sova på rygg och undvika rökning – de två stora riskfaktorerna – ska man nu också undvika att sova tillsammans med barnet. Barnet ska i stället sova i egen säng, ”lagom varmt”, vad det nu är. Helst ska barnet sova utan kontakt med några lösa täcken, kuddar eller liknande som skulle kunna hamna för barnets ansikte.
Det är inte utan att man undrar när Socialstyrelsens experter senast försökte få en övertrött bebis att somna. För vilken bebis accepterar att sova under sådana spartanska förhållanden?
Plötslig spädbarnsdöd är en katastrof för de familjer som drabbas och en levande mardröm för alla bebisföräldrar. De flesta är beredda att göra nästan vilka uppoffringar som helst för att undvika en sådan tragedi. De tidigare rekommendationerna har också fått stort genomslag – och ett fantastiskt resultat. Rådet att låta barnen sova på rygg, trots att de flesta spädbarn sover bättre på mage, har minskat antalet tragedier från 140 till 20 årligen.
Men när samhället utfärdar en rekommendation om att undvika ett visst beteende lägger man samtidigt en potentiell skuldbörda på föräldrarna. Om det onämnbara inträffar, och man inte lydde råden, är det ens eget fel. Då har man mer eller mindre dödat sitt barn.
En sådan ansvarsbelastning måste hanteras försiktigt.
Avvägningen mellan risk och uppoffring är det centrala dilemmat för all riskhantering, vare sig det handlar om trafiksäkerhet eller kärnkraft. Det är en fråga om hur hemska konsekvenserna är – men också till vilken grad det är rimligt att försäkra sig. Hur långt ska man behöva gå för att undvika att bli dödad i trafiken? Bilbälte? Alkolås? Aldrig gå i närheten av en väg?
Livet som småbarnsförälder är kantat av oro, ångest och motstridiga rekommendationer. Råden är lika många som auktoriteterna, och är lika ofta grundade i beskäftighet och moralism som i vetenskap. Inte minst försätter de föräldrarna i omöjliga situationer. Det predikas ju samtidigt att barn behöver fysisk närhet – hudkontakt – till sina föräldrar för att må bra psykiskt. Både som bebis och ända in i vuxenlivet.
Ett barn ska sova tätt intill sin förälder. Men ändå inte.
Resultatet av den vildvuxna floran av rekommendationer är att föräldrarna själva måste bestämma vilken risk de ska ta, vilken potentiell skadeverkning de ska ta ansvar för. Det är upp till dem att väga betydelsen av hudkontakt och sömn mot ”20 fall per år”.
Det är inte helt klarlagt vad plötslig spädbarnsdöd beror på. En del av de barn som dör kanske gör det på grund av någon medfödd defekt. Hur svårt det än är för den moderna människan att acceptera döden som en naturlig och oundviklig följeslagare, kanske vi aldrig kommer att kunna nå en vision om noll döda barn oavsett vilka uppoffringar vi kräver av föräldrarna. Det framgår heller ingenstans hur många fall Socialstyrelsen faktiskt hoppas kunna undvika genom att avråda från hudkontakt och kuddar. Ett per år? Två?
Samhället ska givetvis göra vad det kan för att undvika att spädbarn dör. Men det är inte rimligt att lägga hela den komplexa avvägningen mellan risk och uppoffring på medicinskt outbildade, oroliga föräldrar, vars tankeförmåga dessutom är hämmad av sömnbrist och känslostormar. Det borde vara experternas uppgift.
I stället skruvar de gradvis åt rekommendationsbördan tills den är omöjlig att följa. Därmed lägger de en tung sten av skuld på människor som redan råkat ut för det värsta som kan hända.
Marcus Priftis
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
