För de anställda med låglönejobb är tryggheten ofta betydligt sämre än den skulle varit med en subventionerad anställning. Risk finns att en jobbmarknad skapas med löner som inte går att leva på och som det är svårt att ta sig ur.
Fler låglönejobb. Det är en hörnsten i Alliansens och SD:s arbetsmarknadspolitik. Men argumenten för tesen har varierat visar en ny studie skriven av utredaren Anne-Marie Lindgren. När Moderaterna krävde fler låglönejobb i ett ekonomiskt program i början av 2000-talet var argumentet att de nya jobben i Sverige fanns inom servicesektorn, men att det krävdes lägre löner för att få fart på utvecklingen.
Idag råder framför allt brist på personal i jobb som kräver yrkes- och högskoleutbildning, vilket tyder på en tillväxt av jobb utanför låglönesektorerna. Därför har Alliansens bevisföring ändrats till ett allmänt resonemang om att sänkt pris på lönearbete ska leda till att fler anställs.
Lindgren konstaterar att forskningen om effekterna av lägre lägstalöner är mager. Däremot finns betydligt mer forskning om effekterna av andra åtgärder för att sänka arbetsgivarnas lönekostnader.
Det handlar om anställningar som är subventionerade av staten, sänkta arbetsgivaravgifter, skattesubventionerade jobb (RUT och ROT) och sänkt moms. Ofta riktar sig dessa åtgärder specifikt till vissa grupper som har svårt att få ett jobb och ibland har de använts som regionalpolitiska verktyg. Forskningen visar, inte överraskande, att de personer som oftast anställs är de som redan från början står nära arbetsmarknaden, medan åtgärderna har svårare att nå andra.
En generell bild är att arbetsgivarna ofta har ett svalt intresse för subventionerade anställningar även när en stor del av lönen är betald av staten. Skatteavdrag och momssänkningar har stundtals lett till att branscher expanderar, men samtidigt har effekten blivit att andra sektorer trängts undan.
Efter den tidigare Alliansregeringens sänkning av restaurangmomsen ökade visserligen antalet jobb, men inte mer än vad branschen hade ökat åren dessförinnan.
Det är samtidigt nödvändigt med en rad åtgärder för att underlätta för personer att komma ut i arbetslivet och för att göra fler anställningsbara. I synnerhet kan riktade stöd ha en viss effekt. Redan idag finns också exempelvis en omfattande flora av olika former av subventionerade anställningar; som lönebidragsanställningar för funktionsnedsatta, nystartsjobb för långtidsarbetslösa och introduktionsjobb för långtidsarbetslösa och nyanlända.
För en arbetsgivare är effekten ungefär densamma om en lön är subventionerad eller om lönen är lägre. För de anställda är skillnaden desto större.
För en arbetsgivare är effekten ungefär densamma om en lön är subventionerad eller om lönen är lägre. I båda fallen minskar kostnaderna. För de anställda är skillnaden desto större. Det handlar om att få betalt enligt rådande avtal, men med stöd från staten, eller om att få rejält nedtryckta löner.
Särskilt stora blir de sociala konsekvenserna om det växer fram en stor låglönemarknad och om fler fastnar permanent i låglönejobb.
Inte minst Ulf Kristersson har hänvisat till att de tyska så kallade minijobben (”gerungfügige Beschäftigung”) borde vara en modell även för Sverige. Över 7 miljoner tyskar har idag sådana minijobb där lönen är maximalt 450 euro i månaden för ett arbete som motsvarar ungefär en tredjedelstjänst. Minijobben ger varken rätt till a-kassa eller sjukersättning, inte heller ger jobben någon avsättning till pension.
Lindgren skriver att minijobben snarast borde kallas för deltidsjobb med osäkra villkor. Hon konstaterar också att merparten av dem med minijobb är pensionärer, studenter och hemmafruar, det vill säga personer som har en annan försörjning eller en annan försörjare.
När det gäller effekterna på individnivå finns det en omfattande forskning om låglönejobbens effekter. Den pekar på sämre hälsa, kortare medellivslängd och en förstärkt bostadssegregation. Märkligt nog hänvisar aldrig förespråkare av lägre löner till den forskningen.
På samhällsnivå blir effekten av en svällande låglönesektor att många arbetstagare kommer att betala mindre skatt än vad de kostar välfärden. Det är inte svårt att räkna ut vad detta skulle leda till i nästa led: En skatterevolt från höginkomsttagare som inte längre vill subventionera välfärden för grupper med låga inkomster.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
