Ledare Det har varit tyst om vården inför valet. Trots att frågan är väljarnas viktigaste och att vården blivit det yttersta exemplet på när politisk reformvilja och ideologi övergått i stel dogmatism.
Ett område som har hamnat i medieskugga inför valet är sjukvårdspolitiken. Ändå är sjukvården en av svenskarnas högst prioriterade frågor. Hur kommer det sig?
Det enkla svaret är att symbolfrågor som migration och säkerhet har hamnat främst som en följd av Sverigedemokraternas framgångar.
Men det handlar också om att hela sjukvårdssystemet sedan avregleringarna, konkurrensutsättningen och privatiseringarna som inleddes i början av 1990-talet, har blivit alltmer svårt att förstå sig på för genomsnittsväljaren.
Hela cirkusen kring Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm som blev en följetong i medierna, har inte gjort det lättare. Att något är väldigt ruttet i den svenska vårdapparaten har blivit väldigt tydligt. Men exakt vad är ruttet och varför?
Reformeringen av den svenska sjukvården genomfördes i två steg. Det första togs redan i början av 1990-talet genom att vården konkurrensutsattes. Olika enheter inom vården delades upp i utförare och beställare medan patienterna plötsligt skulle kallas konsumenter.
Andra steget betydde att sjukvården öppnades för fler privata utförare. Det ideologiska motivet formulerades i termer av valfrihet. Antalet privat drivna vårdcentraler ökade snabbt. Vissa sjukhus, som S:t Görans akutsjukhus i Stockholm, blev också privata, ibland med lyckat resultat. Även om just S:t Görans var ett ytterst välfungerande sjukhus även innan det såldes av.
Privat vård är förresten en missvisande beteckning, eftersom det offentliga täcker drygt 85 procent av sjukvårds- kostnaderna i vårt land
Då, på 1990-talet, talades det mycket om hur många fördelar marknadiseringen skulle medföra. Förutom större valmöjligheter för patienten, förlåt kunden, skulle vården bli billigare för skattebetalarna, sjuksköterskorna skulle få högre lön, och specialisterna bli vassare.
Idag vet vi att det blev precis tvärtom. Privat vård är varken billigare eller bättre än offentlig. Privat vård är förresten en missvisande beteckning, eftersom det offentliga täcker drygt 85 procent av sjukvårdskostnaderna i vårt land. I USA är motsvarande andel 45 procent.
Totalt har kostnaderna för den svenska sjukvården ökat på ett för framtiden oroväckande sätt. Inom primärvården har det skett en social och geografisk snedfördelning av vårdcentraler. Klyftorna i vårdtillgång har ökat både mellan hög- och låginkomstare och mellan stad och landsbygd.
Att Socialdemokraterna nyligen presenterade sex skarpa förslag mot vinstjakt inom vården är positivt. Frågan är bara om väljarna har uppfattat dem.
Den ökade ojämlikheten har blivit speciellt synlig inom Vårdval Stockholm. Lars Klareskog , senior professor och läkare vid Karolinska Institutet och Karolinska Universitetssjukhuset, skriver att Alliansens Vårdval inom specialistsjukvården i Stockholm fortsätter att generera ojämlik vård och skenande sjukvårdskostnader, samtidigt som den hindrar klinisk forskning och därför förstör möjligheterna till vidareutbildning av specialister.
Men istället för att fokusera på de satsningar som behövs för att minska klyftorna och stoppa personalflykten från vården i Stockholms läns landsting, framhärdar Alliansen i sin privatiseringsiver. Hårda fakta biter helt enkelt inte.
Vilket i sin tur visar hur farligt det är att låta politisk reformvilja övergå i stel dogmatism.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
