Precis som arbetarrörelsen en gång var i behov av att tydligt definiera arbetaren som identitet innan den kunde skapa politik, måste förortsrörelsen hitta sin identitet. Lewend Tasin ger ett förslag till hur en ny identiteten kan se ut.
I samband med upploppen i Husby 2013 startades en studiecirkel på ABF-Västerort i Vällingby i nordvästra Stockholm. I studiecirkeln diskuterades upploppen, Megafonens deltagande i den efterföljande debatten och den så kallade ”förortsrörelsen”. Samtalen kom sakta att allt mer handla om identitet. Nu, två år senare, är slutsatserna från samtalen redo att presenteras:
Vi är en ny social grupp i det svenska samhället. Vi är föremål för unika mekanismer i ett större system som sakta formar oss till en urskiljbar grupp. Vi lever under gemensamma omständigheter och vi delar gemensamma erfarenheter. Och vi har hittills identifierats av andra som ”förortsbarn”, ”andra generationens invandrare”, ”blattar” och så vidare.
Vi upplever dessa benämningar inte bara som nedsättande, utan vi tror även att de kommer ur otillräckliga och irrelevanta analyser. Vi är i behov av en egen benämning och av egna självständiga analyser. De som inte definierar sig själva, riskerar att definieras, benämnas, formas och slutligen slukas av andra.
Detta är en fråga om identitet och frågan bör förstås i ett politiskt sammanhang. Identitet är ett mellanbegrepp, en brygga mellan vår förståelse av samhället, dess övergripande strukturer och institutioner. När vi talar om identitet, talar vi samtidigt om hur vårt samhälle är strukturerat och uppbyggt. När vi omformulerar vår identitet, river vi en brygga och bygger istället en annan mellan oss själva och samhället, ja och detta betyder att vi på sikt även omvandlar samhället.
Vår samtid är postkolonial. Det innebär:
1) att vi är varelser med ett kolonialt och rasistiskt förflutet, vilket i sin tur innebär
2) att koloniala och rasistiska tankemönster är en del av vår samtid och miljö, och därmed
3) även är en del av oss själva. Det rasistiska teoribygget vilar på en essentialistisk människosyn, vilket innebär att vi, närhelst vi reflekterar över vår identitet, många gånger går tillbaks till föreställningar om essens, det vill säga ”blod”, ”nation”, ”ras”, ”territorium”, ”språk” och ”kultur”.
Vår samtid har inneburit att stora grupper av människor med olika bakgrunder kommit att bo och samsas om ett och samma utrymme och därmed vara i ständig relation till varandra. Detta har hittills formulerats som mångkulturalism, en föreställning om att olika grupper lever sida vid sida av varandra som separata öar, som allt för mycket bygger på föreställningar om kulturell essens, och allt för lite betonar relationen mellan de olika grupperna.
Vi är dock inga öar. Vi är ett möte mellan olika grupper. Vår identitet består av element från både våra hemländer och Sverige. Vi är svenskar, kurder, araber, chilenare, eritreaner, perser, somalier, finnar, ja allt blandat och samtidigt. Men detta möte är inte smärtfritt. Vår samtid är postkolonial. Det innebär att vårt möte även är ett möte mellan vit och icke-vit. Och mötet mellan vit och icke-vit aktualiserar ständigt koloniala och rasistiska tankemönster, och därmed även rasstereotyper. Dessa stereotyper identifierar, förenklar, förklarar och förevigar oss till förutsägbara och därmed döda och stelnade representanter för ”våra” grupper.
I det sociala livet kan detta leda till ett förpestande av det sociala rummet, eller tydligare uttryckt, en ständigt överhängande risk att när som helst rasifieras, stereotypiseras och förstelnas till ett dött objekt (det vill säga ett ting vars tankar, känslor, handlingar kan förklaras eller härledas till ens ras, etnicitet, härkomst, kultur etcetera).
För oss som växt upp i ”blandade miljöer” så har detta möte ”flyttat in i våra bröst”. Vi har växt upp med en hudfärg, ett språk, en kultur och en stil som rasifieras som icke-vit, samtidigt som vi lever och verkar i det svenska samhället och därmed till viss del upplever oss själva som vita. När vi är i våra hemländer, så undrar folk var vi kommer ifrån. De ser på våra kläder, hur vi rör och för oss att vi inte kan vara därifrån. När vi är tillbaks i Sverige, så frågar folk var vi ”egentligen” kommer ifrån.
Vi har delar av oss själva, våra personer och vår identitet som rasifieras som icke-vita och andra delar som rasifieras som vita. Det innebär också att vi kategoriserar och hierarkiserar delar av oss själva. I våra bröst bor därmed motstridiga krafter, en konflikt av oenhetliga element. Vi är präglade av herravälde, skillnadsskapande, dominans och de vitas överordning över de icke-vita.
Detta kan leda till en svår psykisk situation, en känsla av kluvenhet och ambivalens, en känsla av att inte höra hemma i en värld präglad av endimensionella fack och på sikt, efter en utmattande kamp för att hitta ”sin plats” utefter essentialistiska föreställningar om identitet, kan denna känsla också leda till ett ifrågasättande av dessa essentialistiska föreställningar. Ur detta ifrågasättande träder något nytt fram, ett överskridande och ett övervinnande av koloniala och rasistiska tankemönster, en kreolidentitet.
Ordet kreol betecknar något som har uppstått i mötet mellan olika språk och kulturer. Det har haft en stark koppling till en gemensam erfarenhet av kolonialism. Med denna identitet sätter vi oss själva i en mer relevant social och kulturell verklighet, och placerar oss själva i en historisk och geografisk kontext.
En kreolidentitet är ett förkastande av alltför fixa, särartspräglade, essensbetonade och stelnade föreställningar om identitet, och därmed också en upplösning av ”traditionella” identiteter (oftast etniska, religiösa eller kulturella identiteter hörande till ”föräldrars ursprungsland”). En kreolidentitet är hellre ett firande av socialkonstruktivistiska, existensbetonade, rörliga och icke-fixa föreställningar om identitet, och därmed ett sammansmältande, en nyfusion, eller mer korrekt: ett sammanlänkande, av olika traditionella etniska, religiösa och kulturella identiteter till en ny, överskridande identitet.
På samma sätt som arbetarrörelsen en gång var i behov av att tydligt definiera arbetaren som identitet innan den kunde skapa politik med arbetaren som grund och utgångspunkt, så hoppas vi att dessa tankegångar ska vara till hjälp när en framtida kreolrörelse tydligt definierar kreol som identitet, så att den en dag ska kunna skapa politik med kreol som grund och utgångspunkt.
Lewend Tasin
Artikelns är baserade på rapporten ”Kreol, ett spöke går runt i orten” som ges ut av Arena idé den 20 maj, författad av Lewend Tasin och Anton Landehag. Rapporten kan läsas här >>
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
