LO: Kvinnorna är förlorare när välfärden monteras ner

Kvinnorna förlorar i dubbel bemärkelse om välfärdsstaten monteras ned. Dels genom sämre tillgång till välfärdstjänster för egen del, dels genom att det framför allt är kvinnor som går in och täcker upp när den offentliga omsorgen brister.

Den offentligt finansierade konsumtionen innebär att resurser omfördelas till kvinnor från män. Det betyder att kvinnor som grupp vinner på att välfärdstjänster finansieras med offentliga medel och förlorar om resurserna till välfärd som barnomsorg, skola, vård och äldreomsorg dras ner.

Välfärdsstaten omfördelar konsumtion över livet för var och en av invånarna, så att den ut­jämnas över livscykeln. Denna konsumtionsutjämning kan också sägas innehålla ett försäkrings­element. Utan offentligt finansierad äldreomsorg skulle det vara svårt att veta hur mycket vi behöver spara till ålderdomen, eftersom vi inte vet hur länge vi kommer att leva eller hur hjälpbehövande vi kommer att bli. Den offentliga sjukvården utgör en allomfattande försäk­ring som skulle ha dåliga förutsättningar att fungera effektivt i det privata näringslivet.

Fram till 25 års ålder använder genomsnittsindividen mer offentlig konsumtion varje år än vad han eller hon betalar för. Inte förrän vid 58 års ålder har vi betalat lika mycket i skatt som den offentliga konsumtion vi dittills har använt har kostat.

Mellan 59 och 84 års ålder har genomsnittsindividen betalat mer för den offentliga konsumtionen än vad hon eller han dittills har hunnit använda. Beräkningarna bygger på 2007 års system och skatterna är avvägda för att exakt finansiera den individuella offentliga konsumtionen. Detta visas i LO-ekonomrapporten ”Effektiv omfördelning över livet”. [i]

Men välfärdsstaten omfördelar inte bara resurser över enskilda individers livscykler, den omför­delar också resurser mellan individer och den offentligfinansierade konsumtionen bidrar i hög grad till detta. Det blir tydligt när man tittar på hur mäns och kvinnors genomsnittliga användning och finansiering av individuell offentlig­finansierad konsumtion ser ut.

Den sammanlagda användningen utvecklas likartat för kvinnor och män och vid 80 års ålder är skillnaden inte så stor. Bland dem som har hunnit fylla 80 år är skill­naderna större. Det gäller exempelvis hur mycket man använder sig av offentliga äldretjänster.

Totalt sett utnyttjar männen 57 procent mindre av sådana tjänster än vad kvinnorna gör. En orsak till det är att männen oftare vårdas av sina hustrur, och använder mindre av samhällets äldreomsorg, medan kvinnor oftare lever ensamma i slutet av livet och därmed är mer beroende av offentliga äldretjänster. År 2007 fanns det i landet 345 000 kvinnor och 200 000 män som var 80 år eller äldre. Bland dem var 19 procent av kvinnorna och 53 procent av männen gifta eller sammanboende.

Men när ensamboende män jäm­fördes med ensamboende kvinnor i början av 2000-talet framträdde också skillnader. Ensamboende gamla män fick oftare än ensamboende gamla kvinnor hjälp av hemtjänsten medan kvinnor oftare fick hjälp av anhöriga eller närstående. (Se Szebehely i forskarrapport till SOU 2005:66.) [ii]

Eftersom män har betydligt högre inkomster än kvinnor så bidrar de mer till finansieringen av välfärdsstatens tjänster. En genomsnittlig man har därför redan vid 51 års ålder betalat in mer i skatt till detta ändamål än vad den offentliga konsumtion han har använt har kostat.

Den genomsnittliga kvinnan har där­emot inte vid någon ålder, under samma förutsättningar, betalat lika mycket i skatt som den offentligt finansierade konsumtion hon har använt har kostat. På så sätt omfördelas alltså resurser genom den individuella offent­liga konsumtionen från män till kvinnor.

En möjlig slutsats är att männen som grupp betalar fullt ut för sin offentliga konsumtion, men däremot inte kvinnorna, som grupp. Men för att bilden ska bli komplett måste man också räkna in kvin­nors och mäns obetalda arbete, bland annat vård av barn och av anhöriga.

Socialstyrelsen drar i en rapport från 2012 (Artikelnr 2012-8-15) slut­satsen att samhället inte skulle klara av att tillgodose medborgarnas behov av omsorg utan de anhörigas obetalda insatser. Omsorgen som ges av närstående har alltså en samhällsbärande funktion. Samtidigt är, också det enligt Socialstyrelsen, det obetalda omsorgsarbetets påverkan på framför allt kvinnors möjlighet att förvärvsarbeta, ett problem som måste uppmärksammas i högre grad än tidigare. [iii]

Kvinnorna förlorar i dubbel be­märkelse om välfärdsstaten monteras ned. För det första genom sämre tillgång till välfärdstjänster för egen del. För det andra genom att det framför allt är kvinnor som går in och täcker upp när den offentliga om­sorgen brister.

I början av 2000-talet var det tre gånger så vanligt att kvinnor arbetade mindre eller inte alls, jämfört med att män gjorde det, på grund av vård av anhöriga. (Se Välfärd Nr 2 2008.) [iv]  Även omsorg om barn påverkar kvinnors förvärvsarbete i större utsträckning än mäns. En sämre tillgång till barn- eller äldre­omsorg riskerar därför att minska framför allt kvinnors förvärvsarbete, inkomster och skatte­betalningar. Offentligfinansierade välfärdstjänster är ett effektivt och kraftfullt medel för att utjämna skillnader i både förutsättningar och utfall mellan kvinnor och män.

Anna-Kirsti Löfgren, LO-ekonom

Fotnoter: