Storbranden i Västmanland är en makaber illustration till vad principen ”frihet under ansvar” förr eller senare leder till. Det skriver Magnus Nilsson, journalist och miljökonsult.
Allt pekar på att den stora skogsbranden i Västmanland startades av en markberedningsmaskin. När maskinen smällde i en sten bildades den gnista som utlöste den största skogsbranden i modern tid.
Nu jagar media och polis syndabocken, och alla fingrar riktas mot Stora Enso, det företag som ansvarade för markberedningen.
När uppgifterna om markberedningsmaskinen dök upp var min första tanke att antingen måste brandskyddsreglerna i samband med markberedning vara för slappa eller så måste företaget ha brutit mot regelverket.
När jag sedan försökte ta reda på vilka brandskyddsregler som gäller vid markberedning av skogsmark fann jag till min häpnad – och fasa – att det märkligt nog överhuvudtaget inte existerar några sådana regler. Oavsett hur torrt det är i markerna avgör den enskilde skogsägaren eller entreprenören själv om markberedningen ska genomföras eller ej.
Det finns en frivillig branschöverenskommelse, men bakom denna står inte ens alla de stora skogsbolagen. Bland annat har Stora Enso ställt sig vid sidan. Flera bolag har interna regler som är både enkla och strikta. För alla tusentals små skogsägare och entreprenörer finns inget annat än det egna omdömet – och den egna moralen! – att rätta sig efter.
Jag känner igen modellen från mitt arbete med naturvårdsfrågor i skogen. Principen brukar kallas ”frihet under ansvar” och bygger på grundtanken att landets skogsägare är en särdeles ansvarsfull och självuppoffrande grupp som alldeles frivilligt skyddar skogens naturvärden trots att detta ofta innebär kostnader för dem och försämrar skogsbrukets lönsamhet.
Därför finns det i princip inga obligatoriska naturvårdsregler inom skogsbruket. Ofta hävdas från till exempel landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C), att fastlagda, straffbelagda naturvårdsregler tvärtom skulle trigga någon sorts allmän upprorsanda bland skogsägarna och leda till att de skulle börja förstöra naturvärden på pin kiv.
Frivilligmodellen gynnar självfallet systematiskt dem som bär sig illa åt. Den som struntar i naturvärdena kan tjäna mera pengar och riskerar inga straff, medan den som tar sitt ansvar får sämre ekonomi utan någon kompensation från andra skogsägare eller av det allmänna.
Storbranden i Västmanland är en makaber illustration till vad principen ”frihet under ansvar” förr eller senare leder till. Det är enkelt att, som nu sker, jaga mobben mot Stora Enso, men företagets agerande följer faktiskt bara lagstiftningens logik – ”gör som du vill, ansvaret är ditt”.
Vid den aktuella markberedningen tycks maskinföraren ha varit ensam. Någon assisterande brandvakt som kunde upptäcka bränder fanns inte. För bolaget skulle ett krav om obligatorisk brandvakt ha dubblerat personalkostnaden, men eftersom något lagstadgat krav inte finns, hade bolaget starka ekonomiska skäl avstå från brandvakt och därmed tumma på brandsäkerheten.
Vilka juridiska följder den aktuella branden får för Stora Enso återstår att se. Den politiska slutsatsen borde däremot vara självklar: När långsiktiga, samhällsintressen som t ex brandskydd och naturvård står emot privatekonomiska krävs någon form av straffbelagda lagregler för att lösa konflikten.
Därför behövs det brandskyddsregler för när markberedning är tillåtet och när det inte är tillåtet och därför behövs obligatoriska, straffbelagda krav om naturhänsyn i skogsbruket. Principen ”frihet under ansvar” är en modell som ensidigt gynnar busarna och missgynnar dem som tar sitt ansvar.
Magnus Nilsson, journalist och miljökonsult. Tidigare skogshandläggare vid Naturskyddsföreningen. Har bl a skrivit rapporten ”Minimera reservatsarealen” (Arena Idé 2013) om hur konflikten mellan virkesproduktion och naturvård långsiktigt kan lösas.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
