Veckans EU-toppmöte ger Stefan Löfven en gyllene chans att uppdatera regeringens och EU:s hållning till målet om minskade utsläpp, skriver Magnus Nilsson, miljökonsult.
I det nya Parisavtalet om klimatet skärps det långsiktiga målet för den globala temperaturhöjningen från »högst 2 grader« till «tydligt under 2 grader med sikte på högst 1,5 grader«.
EU:s klimatarbete har hittills baserats på tvågradersmålet och när EU:s miljöministrar 4 mars möttes konstaterade bland annat Tyskland, Österrike, Luxemburg och Portugal att politiken, som en följd av Parisavtalet, måste uppdateras.
Klimatkommissionären Miguel Arias Cañete höll inte med utan ansåg att det mål som lanserats inför Paris-mötet, en minskning 1990-2030 med minst 40 procent, bör ligga fast.
En regering som inte uttalade någon kritik mot EU-kommissionens hållning var märkligt nog Sveriges. Miljöminister Åsa Romson (MP) efterlyste nya åtgärder, men invände inte mot Cañetes tankar.
Det är illa. En sak är att Sverige därmed bidrar till en otydlighet kring om EU:s syn på Parisavtalet. Allvarligare är att vår regering därmed i praktiken accepterar sänkta ambitioner.
Bakgrunden är att EU-kommissionens 40-procentsmål lanserades redan i januari 2014, och således baseras på den bild som gällde 2013.
Bedömningen då var att unionen med bara en hårsmån skulle klara målet att 1990-2020 minska utsläppen med 20 procent. Av 28 medlemsstater räknade man med att 13 skulle få svårt att klara de nationella tak för utsläpp utanför utsläppshandeln som EU-lagstiftningen innehåller.
I resten av världen hände samtidigt väldigt lite. Det fanns en utbredd oro att den europeiska politiken skulle leda till att utsläppstung industriproduktion skulle flytta ut från EU, så kallat koldioxidläckage.
2016 är bedömningen en helt annan.
I 2015 års upplaga av »Trends and projections« noterar EEA att det övergripande målet för 2020 uppnåddes redan 2014. När det gäller de nationella utsläppen utanför utsläppshandeln är prognosen nu att högst två medlemsstater, Luxemburg och Irland, riskerar att missa målet.
Statistik över utsläppshandeln tyder samtidigt på ett omvänt koldioxidläckage – gratistilldelningen av utsläppsrätter har gjort det mera lönsamt att driva energitung industri i Europa än i resten av världen!
Till detta ska läggas helt nya signaler från bland annat USA, Kina och Kanada.
Den uppoffring EU-kommissionen (och något senare även EU:s regeringschefer) 2014 bedömde som rimlig för unionen att ta på sig räcker således idag för att till 2030 minska betydligt mera än 40 procent! Att hålla fast vid 2014 års målsättning blir att de facto dra ned på ambitionerna.
Tack och lov är loppet inte kört. Vid toppmötet med EU:s regeringschefer 17 mars står EU:s klimatmål 2030 åter på dagordningen.
Toppmötet ger Stefan Löfven en chans att uppdatera regeringens och unionens hållning, lämpligen genom att göra gemensam sak med Tyskland, Österrike, Luxemburg med fler, och kräva att minskningsmålet skärps från »minst 40 procent« till åtminstone »minst 45 procent«.
Magnus Nilsson, miljökonsult, författare till ”Uppdatera klimatpolitiken”, Arena idé 2014
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
