På eget initiativ har Kina åtagit sig att begränsa sina utsläpp. Det ändrar spelplanen radikalt inför FN:s klimatkonferens i Paris, skriver miljökonsulten Magnus Nilsson.
I svensk medieskugga av Almedalsveckan överlämnade Kina den 30 juni formellt landets åtagande inför FN:s klimatkonferens i Paris i december.
I korta drag säger dokumentet att Kina senast kring 2030 ska börja minska sina utsläpp, att andelen förnybar energi ska ha ökat till 20 procent och att virkesförrådet i landets skogar ska ha ökat med 4,5 miljarder kubikmeter till år 2030.
För invigda innehöll dokumentet i sak inga överraskningar utan överensstämmer med vad president Xi Jin-ping deklarerade redan i november 2014 när han och USA:s president Barack Obama höll ” klimattoppmöte ”. Åtagandet är dessutom knappast tillräckligt för en global politik som ska begränsa temperaturökningen till två grader.
Det viktiga och hoppingivande är dock att Kina i dokumentet både fortsatt definierar sig som ett utvecklingsland och samtidigt lovar att begränsa sina utsläpp. Kina bryter därmed upp en princip som alltmera kommit att blockera de globala klimatförhandlingarna.
Principen brukar kallas CBDR, Common But Differentiated Responsibility, den finns inskriven i FN:s klimatkonvention från 1992. Den slår fast att ansvaret för att lösa klimatfrågan i första hand vilar på de traditionella industriländerna: Nordamerika, Europa, Japan och Australien, medan inga formella krav om utsläppsbegränsningar kan riktas mot andra länder.
Med hänvisning till CBDR har Kina och andra utvecklingsländer hittills inte velat acceptera några egna klimatåtaganden, en linje som blivit allt svårare att försvara i takt med att både ekonomierna och utsläppen från länder som Kina, Indien och Brasilien växt dramatiskt. Kina släpper i dag varje år ut dubbelt så mycket klimatgaser som USA.
Att Kina nu på eget initiativ åtar sig att begränsa utsläppen ändrar spelplanen radikalt och ger helt nya förutsättningar för Paris-konferensen.
Bakom den kinesiska omsvängningen ligger säkert både genuin omsorg om det globala klimatet liksom ett yttre tryck på att agera ansvarsfullt, som den stormakt Kina i realiteten numera är. Minst lika betydelsefullt är sannolikt den desperata lokala miljösituationen i Kina. Och då handlar det inte om koldioxid utan om ”traditionella” luftföroreningar som svavel, kväveoxider, ozon och partiklar.
Den förfärliga luften i kinesiska städer beräknas årligen orsaka 100 000-tals dödsfall och för att åtminstone kunna förhindra att läget blir dramatiskt mycket värre, måste den groteska expansionen av i första hand kolkraft hejdas.
Av rent nationella skäl tvingar luftföroreningssituationen därför fram en omläggning av energisystemet som går att växla in i form av löften till klimatkonventionen.
Samma dag som Kina överlämnade sitt åtagande kom motsvarande löfte från Sydkorea, som land räknat världens sjunde största utsläppare. Sammantaget har därmed länder som svarar för ca 55 procent av världens samlade utsläpp lämnat formella löften.
Samtidigt som rätt många av världens regeringar rör sig framåt är framstegen i de formella förhandlingarna kring det nya klimatavtalet nästan obefintliga. Vid det möte som hölls i början av juni i Bonn lyckades förhandlarna banta det otympliga förslaget till avtalstexten från 90 till 85 sidor.
Det hela slutade i att man delegerade till de två ordförandena för förhandlingarna att till den 24 juli åtminstone presentera ett förslag till struktur för avtalet.
Det går att tolka den haltande processen på olika sätt. Det kan vara så att ländernas förhandlare fått order att ligga lågt till dess alla viktiga spelare, som Kina, lagt sina kort på bordet och att vi de kommande månaderna – när sannolikt även Japan, nummer fem på utsläppsrankingen, presenterat sitt åtagande – kan hoppas på snabbare framsteg.
En tristare tolkning är att de tröga förhandlingarna illustrerar att världens regeringar trots allt fortfarande inte är redo. Avgörande kan bli hur Indien, trea på utsläppslistan, till sist agerar.
Magnus Nilsson, miljökonsult och författare till rapporten ”Uppdatera klimatpolitiken. Klimatpolitisk handbok för en ny regering”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
