Köp utsläppsrätter för miljöbilspengarna! om svensk klimatpolitik vill göra konkret skillnad måste den tydligare fokusera på den ”hårda” klimatpolitiken.
Sedan 2009 finns inom EU en lag som ålägger bilföretagen att senast 2015 se till att det genomsnittliga koldioxidutsläppet från de nya bilar som säljs inte överstiger 130 gram per kilometer. En bilkoncern som bryter mot regeln kommer att tvingas betala dryga böter till EU-kommissionen.
Lagstiftningen ser ut att fungera. Nya bilar blir allt bränslesnålare. För 2012 rapporterar EU:s miljöbyrå ett snittutsläpp på 132,2 gram koldioxid per kilometer, bara 2,2 gram kvar för att uppnå målet.
Genom att justera sina skattesystem har ett antal EU-länder stöttat utvecklingen. I Sverige kom stimulanser redan kring millennieskiftet, i dag är ”miljöbilar” befriade från fordonsskatt de fem första åren. Enligt budgetpropositionen 2013 ger det ett skattebortfall på 400-500 miljoner kronor om året.
Till en början drev de svenska stimulanserna utan tvekan på i riktning mot en bränslesnålare bilpark. Sedan EU-lagstiftningen kom är klimatnyttan mindre uppenbar. Svenska bilar blir snålare, men ur EU-perspektiv lär effekten vara liten, möjligen obefintlig.
Den svenska skatterabatten för ”miljöbilar” är ett exempel på ”mjuk klimatpolitik”, det vill säga klimatåtgärder som inte gör någon skada, men vars klimatnytta är svår att bedöma.
Samma gäller egentligen svenska satsningar på till exempel förnybar energi och mera järnvägsspår. Den sortens åtgärder kan förvisso underlätta en minskad fossilbränsleanvändning, men några garantier finns egentligen inte.
Genom att den svenska klimatpolitiken inordnats i EU:s ger ”mjuka”, svenska klimatpolitiska åtgärder klimatnytta först när de omvandlas till ”hård” klimatpolitik.
I centrum för den ”hårda” klimatpolitiken finns dels EU-direktivet om utsläppshandel, dels det så kallade insatsfördelningsbeslutet, som gäller de utsläpp som inte ingår i utsläppshandeln.
Med doft av planhushållning definierar ESD på tonnet det årliga utsläppsutrymmet 2013–2020 för de enskilda EU-länderna. För Sverige krymper tilldelningen från cirka 43 miljoner ton 2013 till cirka 38 miljoner ton 2020. Under 2012 var de svenska ESD-utsläppen dock bara drygt 40 miljoner ton, och för 2020 har riksdagen beslutat att utsläppen ska minska till 30 miljoner ton – klart lägre än vad ESD kräver av oss (i siffrorna inkluderas utsläppsbegränsande åtgärder utanför EU som Sverige betalat).
Om den beslutade svenska extraansträngningen verkligen leder till lägre utsläpp är dock oklart. Det bestäms av vad regeringen gör med det överskjutande utsläppsutrymmet. EU-reglerna ger tre alternativ:
a) spara för att lättare klara framtida krav,
b) sälja till något annat EU-land
c) ”skrota” det.
Med a- eller b-alternativet försvinner klimatnyttan med den ”mjuka klimatpolitik” som exempelvis miljöbilsbonusar och hög skatt på fossilbränslen. Väljer vi alternativet c omvandlas däremot dessa åtgärder från ”mjuk” till ”hård” klimatpolitik och vi säkrar att utsläppen minskar.
Direktivet om utsläppshandel – den hårda klimatpolitikens andra ben – innebär att de industrier, kraftföretag och flygbolag som omfattas, från och med 2013 och för all framtid har tilldelats ett totalt utsläppsutrymme på 57,8 miljarder ton koldioxidekvivalenter (innan Kroatiens blev EU-medlem 56,6 miljarder) och som nu successivt auktioneras ut. Under 2013 emitteras drygt två miljarder utsläppsrätter. Den årliga mängden minskas därefter med drygt 38 (tidigare 36,7) miljoner per år för att från 2068 helt upphöra. För utsläpp utöver de utfärdade utsläppsrätterna, krävs att motsvarande mängd koldioxid eliminerats genom exempelvis lagring i berggrunden eller genom utsläppsbegränsande åtgärder utanför EU.
Eftersom utsläppsbubblans storlek är fastställd i EU-lag har svenska satsningar på elcertifikat, förnybar energi, energihushållning, med mera, ingen effekt på hur många utsläppsrätter som totalt kommer att utfärdas – de 57,8 miljarderna ton. För att svensk klimatpolitik ska göra skillnad krävs att den leder till att utsläppsbubblan krymper.
Det går dock lätt att ordna – man köper helt enkelt utsläppsrätter på marknaden och skrotar dem. Kostnaden är just nu extremt låg, cirka 30 kronor per ton. För varje ton som skrotas garanteras att EU-bubblan krymper – en effekt som inte uppstår av satsningar på energisparande eller förnybart.
Slutsatsen är att om svensk klimatpolitik vill göra konkret skillnad måste den tydligare fokusera på den ”hårda” klimatpolitiken:
- Regering (och opposition) måste tydliggöra att Sverige löpande kommer att skrota det utsläppsutrymme som skapas när Sverige (förhoppningsvis i allt större utsträckning) ”överpresterar” i förhållande till kraven i insatsfördelningsbeslutet (ESD).
- Svenska staten bör antingen på egen hand köpa och skrota utsläppsrätter eller införa avdragsrätt för inköp och skrotande av utsläppsrätter, möjligen båda. Nuvarande skatterabatt för miljöbilar (450 miljoner kr per år) skulle räcka för att årligen skrota cirka 15 miljoner ton utsläppsrätter. Med en avdragsrätt skulle miljöbilsrabatten räcka till uppemot 50 miljoner ton per år.
Magnus Nilsson, miljökonsult, tidigare trafikexpert vid Naturskyddsföreningen
Har för Arena idé skrivit rapporten Minimera reservatsarealen om hur skogspolitiken måste ändras för att samtidigt säkrar både virketillväxten och naturvärdena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
