Arbetarrörelsens företrädare tycks inte förstå att klassisk socialdemokratisk politik är det överlägsna sättet att skapa acceptans för en tuff klimatpolitik, skriver Magnus Nilsson, miljökonsult och författare.
I en DN-artikel meddelar sju riksdagspartier att de i miljömålsberedningen enats om att de svenska utsläppen av växthusgaser 2045 ska vara minst 85 procent lägre än 1990. De överskjutande 15 procenten ska »neutraliseras«, vilket sannolikt betyder koldioxidlagring i marken och den växande skogen, eller utsläppsminskningar i utvecklingsländer.
Att proklamera nya, tuffare utsläppsmål har i sig ingen effekt på utsläppen. Målet måste konkretiseras i form av tuffare regler, höjda skatter och mycket annat.
Avgörande är att de energipriser konsumenter och företag möter under lång tid framåt hamnar på en betydligt högre nivå än i dag. Högre energipriser krävs för att uppmuntra klimatsmart beteende, det krävs för att stimulera innovationer på energiområdet och det krävs för att få fram investeringar i effektivare teknik och förnybar energi. Att subventionera fram omställningen genom allt frikostigare skatteavdrag och bidrag är ingen framkomlig väg.
Dilemmat är att höjda energipriser kommer att slå hårdast mot dem som redan är mest illa ute – i vårt eget samhälle låginkomsttagare och glesbygdsbor. Industrianläggningar, kanske hela företag, kan tvingas stänga. Befintliga arbetstillfällen, kanske hela samhällen, kan försvinna.
Den klimatpolitiska utmaningen är inte att få ned utsläppen – tekniskt är det skäligen enkelt att ordna med regleringar och koldioxidskatter. Det svåra är att hantera de fördelnings- och regionalpolitiska spänningar och de effekter på arbetsmarknad, exportmönster med mera som följer i spåren av högre energipriser.
För att få acceptans för en tillräckligt snabb utfasning av den fossila energin krävs därför att klimatpolitiken och de politiskt framdrivna, höga energipriserna kombineras med en kraftfull fördelnings- och regionalpolitik, och en politik för full sysselsättning som skänker medborgarna trygghet i omställningen. Det är samhällets förmåga att eliminera skälen för denna oro som avgör om vi kan driva en tillräckligt kraftfull klimatpolitik. Om acceptans för de nödvändiga åtgärderna saknas hos en bredare allmänhet riskerar nödvändiga beslut – i linje med miljömålsberedningens förslag – att fördröjas eller att inte få tillräckligt genomslag.
Att sju partier nu enats om klimatpolitikens mål är förvisso hoppingivande. Problemet är att ungefär hälften av dem (M, KD, L och C) samtidigt på andra områden driver en politik som direkt undergräver möjligheterna att genomföra de överenskomna målen.
Kärnan i snart sagt all borgerlig politik är att reducera statens roll. Genom att pressa ned skattekvoten (»låta folk behålla mera pengar i de egna plånböckerna«) vill man försvaga staten och begränsa demokratins roll. Vidgade löneklyftor betraktas som en avgörande drivkraft för ekonomin, och just nu utnyttjar man hämningslöst (och i god koordinering med arbetsgivarorganisationerna) flyktingsituationen till att åstadkomma just detta.
Det mest besynnerliga är att arbetarrörelsens företrädare inte tycks förstå att klassisk socialdemokratisk politik för minskade klyftor och generell välfärd samtidigt är det överlägsna sättet att skapa acceptans för en tuff klimatpolitik. Det är som om man inte själv begriper att arbetarrörelsen – just på grund av sin grundläggande strävan efter minskade klyftor – har bättre förutsättningar att driva igenom en tuff klimatpolitik än det klassblinda miljöpartiet eller den renodlade borgerligheten.
Magnus Nilsson, miljökonsult, författare till Uppdatera klimatpolitiken (Arena Idé, 2014)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
