Det har flera gånger påpekats att Sverige och Tyskland hade en liknande utveckling av miljörörelsen på 1970-talet med stora protester, folkrörelser och ett massivt kärnkraftsmotstånd. Men sedan har utvecklingen onekligen gått i mycket olika riktning. Medan Tysklands högerregering 2011 meddelade att den tyska kärnkraften skulle avvecklas öppnar den svenska borgerliga regeringen för nya reaktorer. Vad hände egentligen däremellan?
Efter 1970-talets starka miljörörelse och det tidiga 1980-talets relativa avmattning blev 1986 ett brytningsår. I både Tyskland och Sverige slog, naturligtvis, nyheterna om Tjernobylolyckan ned med kraft. Men även om olyckan i Ukraina gjorde stora avtryck i opinionen mot kärnkraft avfärdades den med att den representerade en annan typ av kärnkraft, en ”Öststatstyp”, där säkerheten uppfattades vara sämre. Rädslan för sovjetisk kärnkraft ledde också till att det fullt fungerande kärnkraftverket i Östtyska Greifswald fick stängas efter den tyska återföreningen.
Återföreningen av Väst- och Östtyskland präglade landets ekonomi och kultur under 1990-talet, men också känslorna för kärnkraft. Att avfallet från de västtyska kärnkraftverk som behölls avsågs förvaras i ”de nya förbundsländerna” väckte starka känslor av förfördelning hos de forna östtyskarna. Och att ett utländskt bolag som svenska Vattenfall drev kärnkraftverk och – som det upplevts i Tyskland – slarvade med säkerheten i dessa väckte starka känslor och ledde till omfattande protester.
”Ni måste förstå” – sa Tysklands ambassadör vid ett samtal på SNS i Stockholm häromdagen – ”att i Tyskland börjar allting i frågan om kärnkraftens säkerhetsrisker. Kärnkraftssäkerhet upplevs som en viktigare fråga än klimatfrågan, inte tvärtom, som i Sverige”.
Prioriteringen mellan dessa två frågor gör också att acceptansen för brunkol och för importerad rysk naturgas är större än man kanske skulle ha trott. Men därtill har Tyskland haft en massiv utveckling av förnybar energi det senaste decenniet. Tysklands system med så kallade feed-in tariffer – det vill säga att staten garanterar ett visst pris för elen från ett visst förnybart energislag – har visserligen kritiserats för att vara dyrt och ineffektivt i jämförelse med Sveriges teknikneutrala elcertifikatsystem, men det har onekligen gjort att elledningarna flödar av el från vind och solceller.
Tyskland är det land i Europa som har mest installerad effekt från vindkraft – 29 060 MW mot Sveriges 2 907. Vindkraft utgör i dag 7,5 procent av den tyska elen. Sverige har 26 procent större landyta än Tyskland och minst lika goda vindlägen, men ligger långt efter. Utvecklingen i Tyskland har också gjort att det finns en stark industri inom förnybar energi i landet, och därmed även ett politiskt tryck från kommersiella intressen i frågorna.
Länge var Sverige och Tyskland två länder som delade beslutet om att avveckla kärnkraften – även om Tysklands hållning varit strängare, med kvantitativa tak på hur mycket energi varje kärnkraftsreaktor maximalt skulle få producera, alltså inga effekthöjningar som i Sverige. När de tyska högerpartierna CDU och FDP bildade regering 2009 utlovade de ”Ausstieg aus dem Ausstieg”, det vill säga en dämpning av avvecklingstakten i jämförelse med den tidigare socialdemokratisk-kristdemokratiska koalitionen.
Men olyckan i Fukushima – ett fullmodernt kärnkraftverk i ett i-land – gjorde det politiskt omöjligt att fortsätta den linjen. När Angela Merkel meddelade regeringens omsvängning i frågan kan man alltså säga att hon fullföljde en 40-årig tysk folkrörelsetradition.
Maja Fjæstad, forskare i energihistoria.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
