Martin Valfridssons förslag ger romska EU-medborgare sämre rättigheter än papperslösa.
I går kom den nationella samordnarens rapport om politik för utsatta EU-medborgare. Den har den löftesrika titeln »Framtid sökes«. Men svarar med en örfil: »Leta på ni, men här finns den inte, i varje fall inte för er«.
Under några år har tiggarna på torgen ställt plågsamma frågor. Vad är rätt att göra? Kan man acceptera kåkstäder? Bör tiggeriet förbjudas?
Den romska frågan har återkommit med väldig kraft. De gamla bilderna i filmen om Katarina Taikons kamp för medborgerliga rättigheter kunde vara samtida – med en skillnad, misären verkar värre nu än då.
Risken är stor att stressade kommunpolitiker kommer läsa samordnaren Martin Valfridssons förslag med en suck av lättnad. Han har nämligen inte lyckats få till ett enda ordentligt svar som kräver omlagd politik.
De kommuner som visat lite ambitioner läxar han upp. Praktiska lösningar på en svår situation kan ju locka hit ännu fler. Han finner det visserligen »begripligt« om man ordnat enkla uppställningsplatser, som ett »tilltalande« sätt att dämpa allmänhetens upprördhet över fattigdomen. Men det är inte bra. Det är skadligt.
Det finns naturligtvis inga enkla svar och rättsläget är komplicerat. De som kommer hit är medborgare i EU, och med några inskränkningar har de samma sociala rättigheter som svenska medborgare. I tolkningarna korsas Europakonventionen, den fria rörlighetens regler och EU:s Stadga för grundläggande rättigheter. I Sverige finns en ovilja bland myndigheter att förstå konsekvenserna.
I höstas kom Civil Rights Defenders med en rapport om det juridiska läget. Den nationella samordnaren nämner den men sveper den åt sidan, tillsammans med en liknande från UNICEF, som uttryck för ett slags extremistisk rättighetsidealism. Är det så man talar om mänskliga rättigheter i Sverige 2016?
Martin Valfridsson föreslår bland annat att utsatta EU-medborgare bara ska ha mycket begränsad rätt till sjukvård och att deras barn inte ska ha rätt att gå i skolan. Det innebär att europeiska romer ges sämre status än papperslösa. Han anser att det är bäst för barnen att stanna i Rumänien.
Vem ifrågasätter det lämpliga i att barn till en ensamstående fransk professor som tillfälligt jobbar i Stockholm ska ta med sig barnen till svensk skola? Att stänga skolhusens dörrar för just fattiga barn är överhetsstatlig klasspolitik och en återgång till 1950-talets »zigenarpolitik«.
Men frågan om tiggarna på torgen är inte bara juridisk. Den ligger också inbäddad i en lång historia av statliga övergrepp mot romer. Sverige kan inte upprepa samma misstag igen. Nu finns chansen att göra rätt från början. Ingen kan längre säga att det saknas kunskap.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
