Marcus Priftis: “Behövs integrationspolitiken?”

Sorterar vi ut gemensamma frågor blir det bara skärvor kvar av integrationspolitiken.

Ingen kan ha missat att integrationspolitiken är i ropet. Trots att det rimligen finns långt mer angelägna saker att diskutera har frågan om en ny integrationspolitik, om ändrade regler, hårdare regler, blivit höstens stora politiska snackis. Och vi som kallar oss progressiva har varit på defensiven. Visst har vi kritiserat hårdare tag som universallösning på alla problem, men helst har vi inte velat prata om saken.

Kanske borde vi i stället vända på steken: behöver vi ens en integrationspolitik?

Att vi har ett segregationsproblem kan vem som helst som tittar efter konstatera. Sverige har blivit ett etniskt skiktat samhälle, där svartskallarna systematiskt är underordnade resten av svenskarna och underordningen är djupare ju svartare skallen är. Invandrare och deras barn är kraftigt underrepresenterade i samhällets topp och lika överrepresenterade i dess botten. Invandrare är oftare fattiga, oftare arbetslösa och lever oftare i utanförskap. Detta är ett faktum som har belagts i otaliga studier och offentliga rapporter.

Segregationen är ett problem som behöver lösas. Men tittar man närmare på vad den består av, inser man att svaren redan finns i de gamla vanliga politikområdena. Arbetslösheten är ett arbetsmarknadsproblem, förmodligen också ett diskrimineringsproblem. Den dåliga offentliga servicen är ett samhällsplaneringsproblem – som förresten påminner om problemen i delar av glesbygden. Den högre kriminaliteten är ett socialpolitiskt problem. Och så vidare. Ja, skärskådar man segregationens byggstenar finner man ingen mystisk essens av invandrarfråga. Man finner… politik.

En rättvis bostadspolitik är rättvis också för invandrare. En medmänsklig socialpolitik är medmänsklig också för invandrare. En effektiv brottsförebyggande politik förebygger också invandrares brott. Politiska mål som full sysselsättning, skattefinansierad sjukvård och en fungerande skola i hela Sverige kommer oss alla till gagn, oavsett vad vi har för hårfärg.

Om man sorterar ut dessa gemensamma frågor, blir det bara skärvor kvar av integrationspolitiken. En effektiv politik mot rasism och diskriminering. En vettig svenskundervisning för vuxna invandrare. Utbildningar i transkulturell kompetens för socialtjänsten, polisen och andra. Viktiga skärvor. Men knappast det de menar, de som går på om integrationspolitiken.

Tendensen att bunta ihop väsensskilda politiska frågor till en ”integrationspolitik” har däremot en annan egenskap: den gör det möjligt att prata om politik i termer av hud- och hårfärg. Den gör det möjligt att göra skillnad på oss och dem, att föra en politik för invandrare och deras barn och en annan politik för flergenerationerssvenskarna. Det är en möjlighet som lockar allt fler politiska entreprenörer. Men den leder inte till ett mer integrerat samhälle.

Säkert menar de flesta som buntar väl. Men deras politiska agerande resulterar alltför ofta i att man börjar göra skillnad på folk och folk. Det bekräftar bilden av en kamp om resurser mellan invandrarna (integrationspolitiken) och oss andra (resten av politiken). Det är en bild som gagnar syndabockstänkande och rasism. Och vi som har andra politiska mål, bör ta oss en funderare på vart det ständiga talet om integrationspolitiken leder.

Eller, för att prata med SVT:s Agenda-redaktion: Hur mycket integrationspolitik tål egentligen Sverige?

Marcus Priftis är författare till boken ”Främling, vad döljer du för mig?”