Vithetskritiken har många bra poänger. Men när den analysen ses som den enda legitima innebär det ett osynliggörande av många av rasismens offer.
Den senaste tiden har det blivit allt vanligare att importera samhällsdebatt från USA. Fenomen som till sin karaktär är typiskt amerikanska har kommit att diskuteras som om de var lika giltiga i Sverige. Inte minst tydligt är det i debatten om rasism. Miley Cyrus kontroversiella dansframträdande på en MTV-gala, debatten kring frikännandet av Trayvon Martins mördare och de återkommande pickaninny–diskussionerna är några exempel.
Det är inte fel i sig. Vi importerar nästan all vår populärkultur från det stora landet i väster, och vår dominerande informationskälla internet har en kraftig angloamerikansk slagsida. Det finns alltså en överhängande risk att vi också råkar ta över den implicita rasism som varit en del av USA sedan landets tillkomst – inte minst rasistiska föreställningar om mörkhyade. Det är därför relevant att ta upp och reflektera över amerikansk kulturkritik.
Men Sverige är inte USA. Den svenska rasismen är inte primärt grundad i slaveriet eller ens i kolonialismen (utom vad gäller rasismen mot finnar och samer), utan snarare i föreställningar om en etnisk homogen nation. Minstrel shows, lynchningar och Jim Crow-lagar har inte varit en del av den svenska vardagen. Att ta en amerikansk analys och rakt av klistra den på Sverige, utan att ta hänsyn till svenska förhållanden, blir därför nästan alltid missvisande.
Ett exempel är den ganska vanliga åsikten i debatten om rasstereotypa bilder, att det saknas en medvetenhet i Sverige om hur pickaninny-karaktären använts för att avhumanisera mörkhyade. Det är förvisso sant. Men delvis hänger det ihop med att detta inte har skett i Sverige. De rasistiska föreställningar och associationer som är förknippade med pickaninnyn tillhör inte den svenska historien. Att ta yrvakenheten kring Stina Wirséns ”Lilla hjärtat”-karaktär till intäkt för att svenskar skulle vara mer ignoranta än amerikaner är därför orättvist.
(Men nu vet vi. Så den som i dag försvarar eller bagatelliserar pickaninnyn kan med rätta skällas åtminstone för ignorans.)
Ett annat exempel är den allt populärare tanken att själva begreppet ”rasism” är ett namn på vithetens dominanta position. Rasism ska alltså exklusivt syfta på den samhällsstruktur som gör vita kroppar överordnade mörkare kroppar. Det är en idé som också den låter misstänkt influerad av det amerikanska samhällets historia, och som säkert har bäring på amerikanska förhållanden än i dag.
Men i Sverige blir den diskursen skev. Samer, judar, finnar och andra som i mer än hundra år varit offer för svensk rasism är tekniskt sett vita. Är det då inte rasism de har varit med om?
Vit rasism är utbredd i Sverige. Men den rasistiska hudfärgshierarkin är inte binär, utan graderad. En iranier må utsättas för rasism på grund av sin pigmentering, men kan fortfarande dra nytta av vithetsnormen i relation till någon med ännu mer pigment. Rasifieringen är också specifik. En man från Irak och en kvinna från Thailand möter inte samma slags rasistiska föreställningar. De utsätts olika sorters rasism, därför att de förknippas med olika stereotyper. Det finns inte en enda icke-vithet.
Den våg av vithetskritik som just nu sköljer över den antirasistiska debatten har många bra poänger (<– Marcus Priftis skriver mer om det här, reds anm.). Men varje försök att utnämna en specifik analys till den enda legitima, innebär ett osynliggörande av de offer för rasism som inte passar in i den analysen. Om analysen dessutom i första hand är gjord utifrån förhållandena i ett trots allt ganska annorlunda land, är risken att väldigt många osynliggörs.
Vilket i längden inte lär gagna någon av rasismens offer.
Marcus Priftis
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
