Boten mot den parlamentariska rasismen är bättre och skarpare politik. Men kraven på en sådan får inte skymma att det redan görs en hel del.
Låt mig nu slå fast en sak: det är inte längre relevant att tala om Sverigedemokraterna som ett marginaliserat parti i desperat jakt på opinionsstöd. Sverigedemokraterna är i dag en etablerad aktör som äger problemformuleringen i migrations- och integrationsfrågor. Partiet måste förstås som den maktspelare de är.
Vad Sverigedemokraterna behöver 2015 är inte ett ännu starkare väljarstöd, det är att komma ut ur frysboxen. Partiet finns inte till för att samla martyrpoäng, utan har liksom alla andra partier ambitionen att styra landet.
Men trots att Sverigedemokraterna är landets tredje största parti, är det parlamentariskt isolerat och maktlöst. I den rådande situationen skulle Sverigedemokraterna behöva egen majoritet för att alls ha något att säga till om – och så starkt stöd har de inte ens i YouGov.
Syftet med att slå på opinionstrumman är att visa sig så stora och starka att de inte går att bortse från. Att sätta press på framför allt Moderaterna, och göra klart att den enda vägen till en ny borgerlig regering går genom att dagtinga med ett reformerat nazistparti.
Det är förmodligen också en sådan elektoral analys som har fått allt fler borgerliga opinionsbildare att förorda att Jimmie’O ska släppas in i stugvärmen: Han behövs i regeringsunderlaget!
En lustig sak med Sverigedemokraterna är att nyheter om partiet aldrig handlar om politik. De handlar om skandaler eller om opinionssiffror, , i enstaka fall om praktiskt ogenomförbara utspel, men aldrig om vad de faktiskt gör i riksdagen. Inte ens när de i höstas deklarerade sig beredda att fälla alla regeringar som inte gick Sverigedemokraterna till mötes, talades det om vad de konkret ville göra.
Sverigedemokraterna pratar helt enkelt inte politik. Och ingen kräver det av dem heller. Så kan Mattias Karlsson stå i Aktuellt (27/8) och helt mörka sitt ansvar för den skattesänkarpolitik han röstat för under den förra mandatperioden (välfärdens behov av höjd skatt är istället invandringens fel) – utan att följdfrågor ställs.
Att de gör på det sättet beror förstås på att de vet att de inte har någon riktig politik (vad reportrarnas ursäkt är vet jag inte). De har inga ”enkla lösningar” som ofta påstås, de har inga lösningar alls.
Lösningen är alltid någon annans problem. När de inte talar om att militarisera EU:s gränser, eller att folkomrösta om huruvida Sverige ska bryta mot internationell rätt, tjatar de om hur de andra partierna skulle ”ducka för invandringsfrågan” – en idé som även åtskilliga icke-rasister svalt med hull och hår.
Men den är falsk. Både regeringen och oppositionen arbetar hårt med migrations- och integrationsfrågorna. Centerpartiet presenterade en integrationsrapport i januari och har gjort ett antal utspel sedan dess, och Moderaterna har lagt fram en lång rad förslag under våren. Regeringen har å sin sida öppnat för att använda statsbudgeten för att stödja kommunernas flyktingmottagande, presenterat flera förslag för hur arbetsmarknaden ska bli bättre på att ta emot nyanlända och – efter press från Vänsterpartiet – satsat en miljard om året på att upprusta miljonprogrammen.
Många har varit inne på att boten mot den parlamentariska rasismen är mer politik, fler visioner, skarpare konflikter. Jag håller med – grunden till att vända utvecklingen är att ta och behålla initiativet. Inte minst socialdemokratin har ett tufft jobb med att göra sig själv relevant igen.
Men kraven på en bättre och skarpare politik får inte skymma sikten för att det redan görs en hel del, folklig kamp såväl som partipolitiskt slit.
Låt oss inte gå i fällan att tro att ”ingen gör något”. Det är inte sant – och vi vet alla vem det gynnar.
Marcus Priftis
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
