På alla plan glider vi långsamt mot den fullt synliga avgrunden. Inte för att vi vill, utan för att våra politiker inte förmår göra något annat.
Ursäkta mig om jag blir lite alarmistisk. Men jag börjar på allvar bli rädd nu.
Jag tror att jag förstår ungefär vad som hände, när Sveriges regering bestämde sig för att bryta med en femtioårig historia av progressiv asylrättspolitik och istället lägga sig på EU:s bottennivå.
Jag tyckte mig också se hur obekväma Löfven och Romson var med att föreslå inhumana signalåtgärder som aldrig har fungerat. Hur de inte trodde på det själva, men därtill kände sig nödda och tvungna.
Det var förstås det parlamentariska lägets fel. Riksdagspartierna var tvungna att komma överens om något. Men det enda man kunde enas om var att sparka på flyktingarna.
Man kunde alltså inte höja skatten. Man kunde inte låna till minusränta. Man kunde inte slopa utgiftstaket, bygga ett nytt miljonprogram, upphandla sommarstugor och offentliga lokaler, omfördela pengar till kommunerna, reformera SFI, sänka lägstalönerna, kalla in militären eller krisberedskapsorganisationen eller vad nu ens ideologi skulle kunna föreskriva.Inte en lag kunde ändras. Inte en resurs kunde tas i bruk.
Krona för krona, tand för tand.
När Löfven säger att gränsen är nådd, menar han inte Sveriges kapacitet. Han menar politikernas mod. Vi hade den mest flyktingvänliga opinionen på evigheter! Varför gjorde ni ingenting för att gå det anständiga svenska folket till mötes? Varför var det bara rasisternas och skräckpropagandisternas oro som skulle lyssnas till?
Och om det bara handlade om flyktingarna. Förra veckan höll en våg av terroristskräck Sverige i ett järngrepp, sedan en enad mediekår bestämt sig för att hänga ut en ung man mot vilken Säpo omgående drog tillbaka sina misstankar. Omedelbart efter terrordåden i Paris kom skarpa förslag på temat ökad repression.
Polis och andra myndigheter skulle få kraftigt ökade befogenheter att kontrollera svartskallar. Och genast kom vittnesmålen in från svenskar med ”misstänkt utseende” (minns ni Carola Lemnes ”terroristvarning”?) som av vaksamma medborgare tvingats visa upp sina träningskläder i kollektivtrafiken.
Men när en ideologisk rasist gick bärsärkagång på en skola i syfte att mörda så många svartskallar som möjligt pratades det inte om politik. När okända terrorister anlade brand efter brand på asylboende efter asylboende uteblev också förslagen. Rasistisk terror driver helt enkelt inte fram politisk beslutsamhet.
Mot flyende människor kavlar de styrande upp armarna. Mot våldsamma rasister finns tydligen inget att göra.
Den här hösten har vi sett den på alla plan: anpassningen till ett mer auktoritärt och mer rasistiskt samhälle, glidningen mot den fullt synliga avgrunden – inte för att vi vill ha den, utan för att våra politiker inte förmår göra något annat.
På ytan avskyr alla rasistpartiet, för att inte tala om terroristerna. Men bakom de krökta ryggarna är deras agenda den enda som alla kan enas kring.
I helgen har Sverigedemokraterna sina landsdagar. Den som tror att de nöjer sig nu måste vara helt förryckt.
Ty så fungerar inte eftergiftspolitik.
Marcus Priftis
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
