Det är inte invandringen som står i vägen för reformer – utan skattesänkningar, nedskärningar och privatiseringar. Har S som ambition att leda landet måste man våga anlägga moteld.
Fredrik Reinfeldts sommartal i lördags bjöd på en oväntad snackis: statsministerns vädjan till svenska folket att ”öppna sina hjärtan” för de kommande flyktingströmmarna. Flyktingarna kommer att kosta pengar, sa Reinfeldt, och därför finns det inte utrymme i de offentliga finanserna för att lova något i valrörelsen.
Irritationen i oppositionen var inte att ta miste på. Vad var nu detta? En dålig ursäkt för att pengarna är slut efter en oansvarig politik? Eller rentav ett cyniskt försök att lägga upp bollen för Sverigedemokraterna, i syfte att försvaga oppositionen och regera vidare i minoritet?
Den senare tolkningen förvånar inte. Vi lever i ett samhällsklimat där alla försök att diskutera migration och integration omedelbart tolkas utifrån hur de förhåller sig till det där marginaliserade rasistpartiet. I synnerhet under en valrörelse, då det är kutym att fultolka sin motståndare, är det en förväntad reaktion.
Likväl är det absurt att förutsätta sådana avsikter hos Reinfeldt. Hans regering har (tillsammans med Miljöpartiet) liberaliserat Sveriges migrationspolitik, och själv har han varit bäst bland Europas högerledare på att ge rasisterna kalla handen. Att Reinfeldt vid vägs ände skulle göra helt om och medvetet gynna Sverigedemokraterna, dessutom maskerat i ett tal om Sverige som en ”humanitär stormakt”, är orimligt.
Mer sannolikt är det att Reinfeldt ser slutet för sin epok och försöker skriva sitt eftermäle som en god statsman och ett migrationsmoraliskt föredöme. Visst visar han mod, när han säger ”Fler flyktingar hit!” i strid mot åtskilliga moderatväljares inställning. Och nog vill han väl bli ihågkommen för detta, snarare än som mannen som gjorde Fas 3 till Sveriges största arbetsgivare.
Likafullt finns det något omdömeslöst i att framställa just flyktingmottagandet som det stora hindret för välfärdssatsningar. Det är ingen nyhet att det kostar pengar att ta emot flyktingar, och att vi gör det för att det är moraliskt riktigt och inte för att tjäna pengar. Men det är inte på grund av invandringen som det saknas pengar till offentliga åtaganden. Det är för att regeringen har sänkt skatten med 140 miljarder.
Att måla upp konflikten mellan just välfärd och migration, mellan ”oss” och dem” om man så vill, är att presentera samma analys som ett visst rasistparti länge varit ensamma om. De människor som har fått sina liv förstörda av alliansens arbetsmarknads- och socialpolitik erbjuds flyktingarna som syndabock. Det är inte konstigt att Sverigedemokraterna mottar hans uttalanden med glädje. Han bekräftar ju deras analys: vi kan inte ha både migration och välfärd samtidigt, och etablissemanget föredrar flyktingarna.
Vad oppositionen måste göra i ett sådant läge är naturligtvis att formulera sin egen analys och sina egna förslag. Att ett vallokomotiv som Margot Wallström fyra veckor innan valet inte har något bättre att komma med än att upprepa det fantasilösa och politiskt förlamande mantrat ”Det gynnar SD” är djupt oroande.
Ett parti som gör anspråk på att leda landet måste ha en egen analys av samhällets konfliktlinjer, och en egen politik utifrån analysen. Varför kan inte Socialdemokraterna berätta att det inte alls är invandringen som står i vägen för reformer, utan skattesänkningar, nedskärningar och privatiseringar?
När Fredrik Reinfeldt säger ”Vi kan inte satsa på välfärden”, borde Stefan Löfvens självklara svar vara ”Men det kan vi!”. Att Socialdemokraterna inte tycks kunna presentera ett sådant svar är den verkligt dåliga nyheten.
Marcus Priftis
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
