De 20 procent som sympatiserar med Sverigedemokraterna vet nu vem de ska köpa böcker av. Det finns ett växande marknadssegment som tilltalas av rasistiska vidrigheter.
Mycket har sagts om hur personer som motsätter sig en rasistisk samhällsanalys möts av otrevliga, hatiska och till och med hotfulla reaktioner från anonyma nätaktivister. Men rasisternas dominans på internet verkar också i den andra riktningen.
För den som bekräftar extremhögerns världsbild – om så bara i en perifer detalj – finns mycket kärlek och uppskattning att hämta.
Skribenten Kawa Zolfagary spekulerar i en läsvärd bloggpost kring huruvida den uppskattningen kan vara en bidragande anledning att så många glider över till den mörkbruna sidans verklighetsbeskrivning. Om han har rätt, måste vi prata mycket mer om nätrasisternas kärlek – inte bara om deras hat.
Författaren Katerina Janouchs offentliga Twitterstöd till den lynchmobb som i samband med helgens rasistiska demonstration gav sig ut på jakt efter mörkhåriga barn att misshandla, går att förstå ur det perspektivet. Janouch twittrade för all del i affekt, men både i tidigare uttalanden och i den långa och föga ångerfulla »ursäkt« som hon efter kritiken postade på Facebook, framgår att hennes sanna åsikter inte ligger särskilt långt från hennes impulsiva tweets.
Janouchs »klavertramp« representerar ett nytt steg i den rasistiska normaliseringen. Dels är det nytt att en framgångsrik kulturpersonlighet med en så stor fanbase agerar hejaklack åt fascistiska huliganer. (Låt oss komma ihåg att det var det hon gjorde. Hon åt inte lunch med en sverigedemokrat eller medverkade i fel podcast, hon applåderade organiserad barnmisshandel.)
Tidigare har det mest varit marginaliserade föredettingar som kämpar mot missbruk och psykisk ohälsa som tagit klivet till den bruna sidan. Men Janouch är etablerad, respekterad och mitt i karriären.
Utspelet verkar inte skada Janouchs karriär. Expressen och Piratförlaget, två tunga aktörer som bär upp henne, verkar än så länge mest vänta ut stormen. (Jämför gärna med efterspelet till »komikern« Kringlan Svenssons kvinnohat.)
Många verkar också uppskatta Janouchs uttalanden, något som inte minst är tydligt i kommentarsfältet till »ursäkten«. För den rasistiska gräsrotsrörelse som dominerar internet finns få legitima idoler i det offentliga Sverige, och det är ingen vågad gissning att Janouchs mejlbox nu fylls av kärlek från återupprättade »Sverigevänner«.
Egentligen handlar det om en marknadslogik: de 20 procent som sympatiserar med Sverigedemokraterna köper också böcker, och nu vet de vem de ska köpa av. (Även om de möjligen föredragit att hon skrev deckare.) Det finns ett växande marknadssegment som tilltalas av rasistiska vidrigheter, och för rätt person är det antagligen en kommersiellt gångbar strategi att visa rasistiska sympatier.
Det vi tidigare har kallat för normalisering är att rasistiska attityder gått från att vara en karriärdödare till att bli neutrala ur ett karriärperspektiv. Kanske ser vi nu skiftets nästa steg: då det blir mer gynnsamt för karriären att vara rasist än att inte vara det. I så fall är Katerina Janouchs sympatiyttringar bara början på en lång mardröm.
Med ett sverigedemokratiskt väljarstöd på över 20 procent är nätrasisternas kärlek inte bara en smekning för egot, utan en fråga om pengar. Den som saluför en efterfrågad produkt kommer också att belönas för det – det är en fundamental (och i grunden positiv) marknadsekonomisk mekanism som nu börjat verka i rasisternas favör.
Men vi som skräms av den allt oblygare rasismen – och som ännu är i stor majoritet – bör genast ställa oss frågan: Hur ska vi organisera oss för att bryta den här utvecklingen?
Marcus Priftis
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
