Gentrifieringen är en medveten form av stadsplanering, skapad i syfte att öka avkastningen på marken. När staden expanderar finns ingen plats för dem utan köpkraft.
Bostadspolitiken är en av samtidens politiska ödesfrågor. Bostadsbristen är uppenbar för alla som vill titta, och satsningarna på stadsutveckling har blivit en batalj mellan expansionsintressen (»fler bostäder«) och oroliga grannar (»fast inte här«).
I den striden måste emellertid en ny fråga kastas in: För vem bygger vi det nya?
Gentrifiering – den »sociala uppgraderingen« av tidigare nedgångna områden – beskrivs gärna som en närmast oundviklig utvecklingsprocess. Kreativa och rastlösa ungdomar känner skriet från slummen och tar med sig sin efterfrågan på falafel och blommig hantverksöl.
Raskt blir området hippt och invaderas av reklamare med aptit på renovering och bostadsrättsombildning, och innan man vet ordet av har folkpensionärerna och invandrarfamiljerna bytts ut mot köpstarka hipsters. Utvecklingen framstår som organisk, driven av enskildas jakt på det nya och autentiska.
Det är fel. I själva verket är gentrifieringen en högst medveten process, utformad och styrd av markägare, lokala myndigheter och kommersiella intressen i ett specifikt syfte: att öka avkastningen på marken. Den skotske geografen Neil Smith talade om »den urbana fronten« – gränsen mellan redan lönsam mark och mark som är potentiellt lönsam. Om man bara lyckas byta ut dem som finns där idag mot människor med större köpkraft.
Urbana frontlinjer finns överallt där innerstäderna breder ut sig. Forskaren Catharina Thörn har studerat hur kampen vid fronten förts i Kvillebäcken i Göteborg, ett område som präglades av handel, mindre verkstäder och föreningslokaler men drabbades av nyinvesteringslust och omvärdering och gradvis förvandlades till ett »skyltfönster för hållbar stadsutveckling« (för inflyttade vita höginkomsttagare). Vägen dit gick genom förslumning och påföljande rivning, ett propagandistiskt språk och oheliga allianser mellan stadstjänstemän och utvalda byggherrar. De som förr verkade i Kvillebäcken är idag borta – Gud vet vart de tog vägen.
En annan frontlinje går vid Årstafältet i Stockholm. Det är det enda innerstadsnära området i Söderort som ännu inte domineras av dyra nybyggen och köpstark medelklass, och själva fältet är ett självklart föremål för Stockholms expansion. Här planerar staden att bygga 6 000 bostäder för 15 000 invånare, och i det intilliggande projektet »Årstastråket« ska ytterligare 3 000 bostäder byggas, i det explicita syftet att utvidga innerstaden.
Det allmännyttiga bostadsbolaget Stockholmshem renoverar nu de närbelägna hyresrätterna. Standarden ska höjas, bostäderna ska »miljöanpassas« – och hyrorna ska höjas med 40-50 procent.
Vem har råd att bo kvar med en sådan hyreshöjning? Ja, just det. Men för de styrande i Stockholm är det alltför dyrt att ha fattigpensionärer och låginkomsttagare på den potentiellt lönsamma marken. När den urbana fronten exploateras, finns ingen plats för de köpkraftlösa.
Det går att renovera stegvis och utan större hyreshöjningar. Det har man gjort i Hovsjö i Södertälje, där allmännyttan prioriterade de boendes behov högre än fastigheternas värde. Det går också att bygga billigare och utan extravaganser. (Och med hyressubventioner!) Men oftast väljer de styrande – även rödgröna majoriteter – gentrifieringens väg.
Behovet av nya och renoverade bostäder är på riktigt. Städerna behöver växa för att människor ska få plats, och hus måste så småningom rustas upp. Men det stora stridsäpplet kring byggandet är inte »ja« eller »nej« till exploatering, utan en större – och enklare – fråga: Vem ska få plats i våra städer?
Marcus Priftis
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
