Marknadsmodellen hör inte hemma i skolan

Inom skolan har marknadsmodellen drivits allra längst och där är också konsekvenserna och problemen som störst.

Det har gått 30 år sedan Lars Engqvist fångade det politiska väderomslaget i ett rundabordssamtal i Expressen: ”högern ställer 80-talets frågor”.  Bakgrunden var bland annat kritiken mot okänsliga och hierarkiskt organiserade offentliga system. Vänsterns svar blev att genom kommundelsnämnder och ökat självstyre försöka demokratisera och förankra välfärdsstaten bättre bland medborgarna. Men snart skulle högern leverera inte bara frågorna utan också svaren. I kort sammanfattning: det som började med kommundelsnämnder slutade i marknadsmodeller.

Inom skolan har marknadsmodellen drivits allra längst och där är också konsekvenserna och problemen som störst. Det är lätt att starta privata skolor. Restriktionerna vad gäller ägande är närmast obefintliga. Vi har fått ett slags laissez-faire med skattebetalarnas pengar. Eleverna, eller snarare föräldrarna, har tilldelats en skolpeng för att fritt kunna välja.

Konsekvenserna har dokumenterats allt eftersom. Friskolor sätter högre betyg. Höga betyg drar till sig fler nya elever, vilket är bra för resultatet i de enskilda skolorna. Samtidigt har skolor gått i konkurs och elever satts på bar backe. JB-koncernens haveri blev härvidlag en ögonöppnare. Skolorna drevs med kommunala skolpengar och dessutom fick staten genom inkomstgarantin stå för avvecklingskostnaderna!

Riskkapitalister tenderar att sky risker och förluster i de egna boksluten. Dagens Arena har avslöjat att många friskolor inte dokumenterar betyg på ett lagenligt sätt. För att bara nämna några exempel.

Och i förra veckan visade Uppdrag granskning att privata friskolor konsekvent väljer ”välartade” elever. Reportaget gav dagens sociala arrogans ett ansikte. Huvudpoängen är i och för sig inte enskilda skolledares bristande moral och värderingar. Även om sådana exempel finns. Nej, det är att skolpengen och marknadssystemet som skapar incitament för enskilda skolor att selektera bort elever.

Det räcker att läsa Svenska Dagbladets ledarsida eller en av Timbros senaste rapporter för att förstå att verkligheten håller på att bli högerns värsta fiende. Att kämpa för friskolorna är den naturliga fortsättningen av kampen mot socialismen och löntagarfonderna. Om man ska tro högerns ståndaktiga ideologiska dogmatiker. 30 år efter Lars Engqvists diagnos kan man konstatera att högern inte längre ställer vår tids frågor.

Men vem levererar svaren? I går bad Miljöpartiet om ursäkt för att man tillsammans med de borgerliga partierna öppnat för ytterligare liberaliseringar inom skolområdet. Socialdemokraterna är inte ett under av klarhet. För att uttrycka sig diplomatiskt. Vänstern har förstås en tydlig position. Partiet är emot.

Den stora utmaningen handlar om att återupprätta och återuppfinna politiken. I dagens system har politikerrollen förvandlats till att upphandla tjänster. Samtidigt som de kommunala tjänstemännen har retirerat bakom skolpengen. Föräldrarna och skolorna får komma överens. Kommunerna har ingen kontroll eller kö för att undvika selektering och segregering.

Välfärdsstaten var en historisk landvinning. Försöken att reformera den offentliga sektorn gick sedan i stå. Vilket öppnade vägen för dagens gigantiska marknadsexperiment. Nu handlar det om att hitta en ny riktning för samhällsomvandlingen. Det är frågan. Det är hög tid att presentera ett annat svar.