SLUTREPLIK | Min tolkning är att MP:s nya ledning äntligen accepterat att deras viftande med kolbitar i valrörelsen var väldigt ogenomtänkt, skriver S-debattören Magnus Nilsson, miljökonsult och författare.
I Dagens Arena 4 juli konstaterade jag att den europeiska klimatlagstiftningen är konstruerad så att det paradoxalt nog inte spelar någon roll för koldioxidutsläppen inom EU om Vattenfalls omdiskuterade tyska brunkolsanläggningar är i drift eller ej.
I kombination med den annullering av utsläppsutrymme inom EU på sannolikt en bra bit över 100 miljoner ton som regeringen annonserat, innebär besluten i samband med Vattenfallaffären en mycket stor framgång för klimatet.
Tre medlemmar i Naturskyddsföreningen, Jordens Vänner och Klimataktion hävdar att denna beskrivning är vilseledande, men lyckas inte förklara på vilket sätt. Bara att jag vilseleder.
Förklaringen till att en stängning av den tyska brunkolsverksamheten från klimatsynpunkt hade varit ett slag i luften, är att dessa anläggningar omfattas av EU:s utsläppshandel. I systemet ingår cirka 12 000 anläggningar inom tung industri samt kraft- och värmeproduktion, vars utsläpp hanteras i en gemensam »bubbla«.
För närvarande återstår ett samlat utsläppsutrymme för dessa anläggningar på kring 54 miljarder ton koldioxid – för all framtid. När dessa utsläppsrätter förbrukats är koldioxidutsläpp från anläggningarna förbjudna.
En konsekvens av systemet är att det inte spelar någon roll för utsläppen om vi behåller, bygger ut eller lägger ned kärnkraften. På motsvarande sätt blir varken bubblan mindre eller utsläppen lägre om Vattenfalls brunkolsgruvor stängs.
Det finns två sätt att minska utsläppen. Man kan krympa bubblan genom att skärpa lagstiftningen – en sådan process pågår just nu och den svenska regeringen tillhör de pådrivande. Eller så kan man annullera utsläppsrätter som redan givits ut – detta är det nya regeringen nu prövar, först av alla.
Alla som kampanjat för att stänga Vattenfalls anläggningar och rentav påstått att beslutet om detta är det viktigaste klimatbeslut en svensk regering tagit på åratal, måste försöka acceptera att detta kampanjande baserats på fundamentala missförstånd om hur regelverket fungerar.
Det är ingen stor skam att ha hamnat i samma sällskap som Naturskyddsföreningen, Greenpeace, Johan Rockström och Svante Axelsson, men det ändrar inte det faktum att argumentationen bygger på missförstånd.
Min tolkning är att Miljöpartiets nya ledning äntligen har accepterat att deras viftande med kolbitar i valrörelsen var väldigt ogenomtänkt (för övrigt viftade man med stenkol, inte brunkol…), och därför har dragit den plågsamma slutsatsen att partiets politik måste ändras.
Bägge regeringspartierna kan känna stolthet över de beslut som fattats. De är i sak bra för klimatet, men det visar också att den svenska regeringen – först av alla regeringar och uppenbarligen tidigare än både miljörörelsen och media – har förstått att villkoren för klimatpolitiken på 2010-talet är ändrade. Vissa åtgärder som tidigare var angelägna och verkningsfulla (exempelvis att stänga tyska brunkolsgruvor) fyller faktiskt inte längre någon funktion medan andra (till exempel att driva på annullering av utsläppsrätter) blivit helt centrala.
För att fortsatt vara relevant krävs att även miljörörelsen uppdaterar sin hållning.
Magnus Nilsson, S i Södermalms stadsdelsnämnd, miljökonsult och författare till Uppdatera klimatpolitiken (Arena Idé 2014)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
