Samtidigt som 86 000 har utförsäkrats har resurserna för rehabilitering minskat. Så hjälps ingen som är sjuk, skriver Monica Arvidsson, utredningschef tankesmedjan Tiden.
Ett brev betyder så mycket! Min kompis fick ett från Försäkringskassan. Där stod att eftersom hon ”inte löper betydande risk för död inom 5 år”, så kommer de nu sänka hennes sjukersättning.
Man kan möjligen ha invändningar mot det som indirekt konstateras, att man alltså anses behöva mindre pengar om man inte snart ska dö. Man skulle även kunna ha synpunkter på formuleringen. Hon har genomgått en av de tyngsta cancerbehandlingarna i Sverige; cellgifterna har verkat effektivt, cancern är borta men bieffekterna dröjer sig kvar. Och det här var välkommen-tillbaka-hälsningen från samhället.
Nog för att man avstod ett “Grattis till tillfrisknandet!” men något bättre än det där med “död inom 5” borde man ändå kunnat ha hittat på. Ett känslosvallande samtal senare hade kompisen fått ett uppriktigt beklagande från en myndighetsanställd som inser det inhumana men som bara gör precis det hen är tillsagd att göra. Nyligen ändrade man standardformuleringen ovan.
Jag har tidigare skrivit en artikel om min kompis och det orimliga med att sjuka utförsäkras. Att misstanke om fusk är fel utgångspunkt för en försäkring som måste bygga på tillit för att vara legitim. Den första reaktionen studsade tillbaka som en bumerang och i form av en motberättelse om en person som visst fuskar. Så för att vara tydlig: fuskare finns, fuskare harpunerar legitimiteten, fuskare ska inte få komma undan med att dra undan mattan för alla dem som behöver en bra försäkring! Men de tillhör undantagen. Och kollektiv bestraffning är sällan en framgångsrik metod vars positiva effekter på tillfrisknande kan ifrågasättas.
Normen är inte fusk, normen är snarare att så gärna vilja göra rätt för sig att det hos många flyttar in en slags skammens rodnad över att behöva utnyttja den försäkring – inte bidrag – från det gemensamma som sjukförsäkringen är, trots att man troligen varit med och byggt upp systemet. Det är ironiskt eftersom vi svenskar brukar vara rätt stolta över vårt välfärdssystem. Eller i vart fall brukade vi vara det. Mycket har hänt i sjukförsäkringssystemet de senaste två mandatperioderna. Fokus har skiftat från rättighet till krav och hårdare bandage ska plåstra om de sjuka.
Vården hon fått, omsorgen från personal hon mött, den talar min kompis varmt och tacksamt om. Hon vill vara anonym, inte bli ett slagträ i den offentliga debatten. Men hon vill ändå göra skillnad genom att berätta om sina upplevelser.
Om tiden på Hematologen i Huddinge säger hon: “En vård så omänsklig att jag inte önskar min värsta fiende fyra veckor där”. Tipset till potentiella fuskare och de som misstänker många att hemfalla åt fusk, är således att man inte kan vänta sig en spa-vistelse vid sjukskrivning.
Det verkar inte vara effektivt att vi via ersättningssystemet och hanteringen av sjuka, driver fram en allmän rädsla för ett inhumant, fyrkantigt bemötande vid sjukdom. Fuskarna är inte tillräckligt många för det! Och nog bör väl rädslan för allvarliga sjukdomar vara stark nog i sig själv för att vi ska akta oss för att bli sjuka, oavsett hur omfattande sjukersättningen är? Och på vilket sätt är det egentligen tänkt att sjuka ska bli mer arbetsföra av att under tre månader kastas ur sjukförsäkringssystemet innan de på nytt kan ansöka om ersättningsdagar?
Så många som 86 000 personer har blivit utförsäkrade sedan den så kallade rehabiliteringskedjan infördes 2008. Samtidigt har resurser för just rehabilitering minskat. Pressen i arbetslivet ökar och med det även sjuktalen. Hårdare bandage tycks inte göra personer friskare.
Monika Arvidsson, utredningschef Tankesmedjan Tiden
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
