“Det avgörande kravet är att förslaget till ny konstitution revideras med bättre skydd för fri- och rättigheter.”
De politiska striderna i Kairo är ingen skärmytsling. Konflikten mellan presidenten och den demokratiska oppositionen kan ha avgörande betydelse. Inte bara för Egypten, men med efterklang i hela regionen.
Under de senaste veckorna har Mohammed Mursi avslöjat stora hål i sin demokratiska trovärdighet. Att mobilisera partimedlemmar som gatumilis väckte starka minnen från Mubaraks sista dagar. Hans dekret från 22 november, där han i praktiken ställde sig ovanför lagen, framkallade liknande minnen. Sedan presenterades det kontroversiella förslaget till ny konstitution, med framstressad folkomröstning redan 15 december. Hur ska man kunna bilda opinion mot komplicerade lagtexter så snabbt? Dekretets verkliga avsikt blev uppenbar: det var en utpressning för att få ja i folkomröstningen. Mursi förklarade ju att så snart konstitutionen var på plats skulle dekretet avvecklas. Så agerar inte en demokrat.
Under hösten hade Mursi vunnit respekt som politisk auktoritet i Mellanöstern. Först genom att åka till Teheran och ge rakryggat stöd till de syriska revolutionärerna. Sedan genom vapenvilan i Gaza. Men han verkade samtidigt glömt att den egyptiska revolutionen, den som gjorde det möjligt för honom själv att vinna val och bli president, aldrig ägdes av det muslimska brödraskapet.
Mursi motiverade sitt dekret som nödvändigt för uppgörelsen med den gamla regimen, representerad av militären och det juridiska etablissemanget. Det är samma fiender Tayyip Erdogan pekat ut för den turkiska demokratiseringen. Men medan Erdogan långsamt vann de flesta demokraters förtroende har Mursi nu stött bort dem. Det är ett ödesdigert misstag.
Ingen vet hur stort folkligt stöd oppositionen egentligen kan få. Men den gamla revolutionära alliansen är tillbaka: demokrater, socialister, gamla nasserister och fackföreningar — i Europa kallas de förenklat liberaler, trots att just liberalerna bara är en liten minoritet. Mohammed al-Baradei har valts till oppositionens språkrör. Men där finns också mer moderata islamister som Abdel Aboul Fotouh. Det rapporteras också att viktiga tjänstemän lämnat sina regeringsuppdrag i protest.
Att Mohammed Mursi på lördagen drog tillbaka dekretet kan vara signal att protesterna biter. Men det avgörande kravet är att förslaget till ny konstitution revideras med bättre skydd för fri- och rättigheter. Bristerna är mycket allvarligare än det symbolladdade ordet sharia. Det är Mursis ansvar att hitta ett förslag landets demokrater kan enas om.
Striden handlar inte bara om den egyptiska statens framtid. Den handlar lika mycket om de egyptiska islamisternas vägval, om de ska samarbeta med demokrater eller salafister — och därmed om hela Mellanösterns framtid.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
