Nato-frågan har ingen Linje 2

I går fattades det beslut om värdlandsavtalet. En riksdagsmajoritet vill både ha kakan och äta upp den. 

I går tog Sverige ännu ett steg mot det som kallats en smyganslutning till Nato. Riksdagen beslutade som väntat att godkänna samarbetsavtalet mellan Sverige och Nato, det så kallade värdlandsavtalet.

Detta trots att Miljöpartiet – de visionära realisterna – är så splittrat i frågan att fyra riksdagsledamöter valde att samma dag som debatten om värdlandsavtalet hölls i riksdagen, publicera en rungande protest på DN Debatt .

Kritiker har menat att avtalet bakbinder oss från alliansfriheten, och hindrar oss från att driva en självständig utrikespolitik, medan majoriteten av anhängarna anser att det nya säkerhetspolitiska läget, med ett Ryssland som skramlar med vapen i öst och uppträder alltmer aggressivt i vårt närområde kring Östersjön, kräver stärkta allianser och ett tydligare svar om Sveriges geopolitiska ställning.

Vänsterpartiet som röstade nej till förslaget, och Sverigedemokraterna som efter mycket velande röstade ja till avtalet, har i flera månader vädrat oro för att värdlandsavtalet kommer att innebära minskad nationell suveränitet. De har argumenterat för att eventuella Natostyrkor, med bas på svenskt territorium, kommer att provocera Putin och därmed öka risken för väpnad konflikt. Vidare menar de att påskriften av avtalet innebär att väljarna köper grisen i säcken, eftersom de vimlar av oklarheter. Värdlandsavtalet är ett ramavtal som kompletteras med en mängd tilläggsavtal påskrivna av regering eller ÖB – som kan vara hemliga.

Många menar dessutom att det fortfarande saknas tillräckliga svar på de farhågor som rests kring kärnvapen på svenskt territorium. Från regeringen har hittills bara konstaterats att folkrätten och de tal regeringen håller i FN:s generalförsamling om att kärnvapen inte får föras in på svenskt territorium ska räcka. Men gör de det?

Att allianspartierna är överlyckliga över den här överenskommelsen, är naturligt. Det är svårare att begripa varför ledande socialdemokrater och uttalade Nato-motståndare har varit så angelägna om att se den på papper.

Jag är säker på att försvarsminister Peter Hultqvist tror på vad han säger när han hävdar att alliansfriheten ligger fast. Med Nato-överenskommelsen vill regeringen »bara« visa sin goda vilja – så att säga vässa klorna utan att visa dem. Både ha kakan och äta den.

Men problemet är att för alla andra ter sig socialdemokraternas hållning både historie- och ryggradslös. Bara om man kastar logiken överbord går det att förstå värdlandsavtalet som något annat än ett väldigt konkret steg mot fullt Nato-medlemskap – och om det vi borde debattera, för och emot.

Att försöka mörka genom att övertala sig själv om att det även i den här frågan finns en Linje 2, är att lura väljarna och hela svenska folket.

En strategi som kan slå tillbaka, och på sikt hota tilltron till den parlamentariska demokratin.