De allt skarpare klassklyftorna ser inte ut att minska. Och arbetarrörelsen får allt svårare att hitta nya strategier. Om inte utvecklingen bryts hotas mycket mer än plånbokens storlek.
Karl Marx hävdade att kapitalismen skulle trycka ner folkflertalet i elände, slaveri och förnedring. Han kunde inte föreställa sig att kapitalismen kunde förenas med en välfärdsstat, en inbäddad kapitalism av den typ som växte fram i många länder efter andra världskriget och som blivit särskilt framgångsrik i Norden.
Men nu knakar modellen i fogarna. Sedan några decennier tillbaka ökar klyftorna i hela västvärlden.
I boken ”Global ojämlikhet” använder den amerikansk-serbiske ekonomen Branko Milanović uttrycket »det korta 1900-talet« för att beskriva den period då ojämlikheten minskade, det vill säga från andra världskrigets slut fram till ungefär mitten av 1980-talet. I dag är denna period historia.
Milanović är djupt oroad över vad de skarpare klassklyftorna kommer att leda till. Han beskriver en medelklass i Europa som ofta gått högerut i kölvattnet av en nedmonterad välfärd.
Han menar att tre saker har främjat denna tendens: arbetarrörelsens svårighet att hitta nya politiska strategier, trianguleringen där höger- och mittenpartier tagit över vänsterns retorik vilket gjort politiken otydlig (som när Moderaterna kallade sig för det Nya Arbetarpartiet) samt misstron mot de konventionella partierna på grund av deras oförmåga att hantera de ekonomiska recessionerna, inte minst krisen 2008.
En svagare arbetarrörelse och en lägre facklig organisationsgrad i flera länder i Europa har banat väg för populistiska, nationalistiska och högerradikala partier.
En svagare arbetarrörelse och lägre facklig organisationsgrad i flera länder i Europa har banat väg för populistiska, nationalistiska och högerradikala partier.
Detta lavinskred på den politiska scenen är särskilt svårt att få syn på från svensk horisont. I Sverige sjunker arbetslösheten och regeringen har ekonomiskt utrymme att finansiera nya reformer.
Men den som blickar ut över Europa blir snabbt varse en annan bild av skenande sociala klyftor och växande politisk frustration. Inget tyder heller på att klassklyftorna kommer att minska i Sverige, tvärtom fortsätter trenden av växande sociala gap. Facit är dystert,
Sverige är det OECD-land där klyftorna ökat mest.
Milanović diskuterar vilka krafter som hypotetiskt skulle kunna bryta det nuvarande dödläget och bidra till minskad ojämlikhet.
En sådan skulle vara en politisk kursändring med högre och mer progressiva skatter. En annan att höja utbildningens kvalitet och skapa en likvärdig skola, framför allt genom offentlig styrning och finansiering. Ytterligare en positiv förändring vore om lönerna ökar i Kina och Indien, då minskar den sociala dumpningen och det skulle bli lättare att få upp arbetarlönerna i västvärlden.
En annan av Milanovićs mer originella idéer är att teknologiska framsteg som gynnar produktiviteten hos kortutbildad arbetskraft skulle bidra till minskade klyftor.
Då skulle det bli mer lönsamt att anställa kortutbildade vilket skulle pressa upp lönerna. Milanović vill därför se särskilda incitament för att skapa teknologi som gynnar kortutbildade.
Marx tog miste när det gällde hotet om att arbetare i avancerade kapitalistiska länder ska tryckas ner i absolut fattigdom, men risken för en djupnande relativ fattigdom är påtaglig.
Och om samhället fortsätter att glida isär påverkas sådant som människors hälsa, medellivslängd, stress, otrygghet, självbild.
Det handlar alltså om betydligt mer än om plånbokens storlek.
I efterdyningarna av ökade klyftor och tilltagande polarisering i västvärlden har dessutom medelklassens andel av befolkningen sjunkit ihop.
Milanović fruktar att medelklassens minskande politiska betydelse kommer att bidra till att underminera demokratin. Inte till formen, men till innehållet.
Det vill säga en plutokrati men med bibehållna fri val och yttrandefrihet. Eller uttryckt på ett annat sätt: I ett tidevarv av ökade klyftor hotas demokratin från två håll, i USA framför allt av plutokrati (Trumps etnocentrism till trots), i Europa både av plutokrati och nationalism.
Fotnot: LO har bjudit in Branko Milanović som talar på ett seminarium i Stockholm den 18 september.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
