Löfven måste ta kommandot och ge oss en dröm om ett annat samhälle.
Socialdemokraterna rasar i opinionen. Rubriker av det slaget skapar nästan igenkänning numera. Det var länge sedan socialdemokraterna slog rekord. 1968 fick Tage Erlander över 50 procent av rösterna. Det var då. Men söndagens Sifo-mätning på 23,2 var nog ändå en kalldusch för ett redan hårt prövat regeringsparti.
Man anar hur pepp-snacket går internt i Socialdemokraterna: Kommunalskandalen satte sin prägel på denna Sifo, S har alltid kommit tillbaka, sittande regeringar tappar stöd i början av mandatperioderna och det är långt till nästa val.
Men problemen sitter betydligt djupare. Vi ser samma mönster i hela Europa. Socialdemokraterna har sedan andra världskriget aldrig varit svagare. I en del länder utmanas s-partierna från vänster. I andra, som i Tyskland, har de degraderats till rollen som junior partner i en koalition. I Polen står valet i dag mellan ett liberalt högerparti och ett allt mer konservativt högernationalistiskt parti.
Visst finns undantag. I Italien leder Renzi en vänstermitten-regering. I Portugal gjorde socialisterna comeback. Men det ändrar inte bilden av socialdemokratisk reträtt, kanske till och med långsamma stegvisa död.
I grunden är krisen strukturell. Socialdemokratins väljarbas eroderar. Historiskt byggde den först och främst på industriarbetarna, senare inkluderades offentligt anställda och den växande medelklassen. S har tappat stöd på alla fronter. Många radikalt sinnade medelklassväljare och välutbildade väljer nya partier. Industriarbetarklassen minskar numerärt och är inte lika sammansvetsad som tidigare. Arbetarklassens band till socialdemokratin har långsamt försvagats. På många håll har de fackliga organisationerna tappat medlemmar. Den alternativa arbetarrörelsevärlden som skapade gemenskap och stolthet har i stor utsträckning strukturrationaliserats bort.
I stället attraheras många av dessa väljare av nationalistiska högerpartier. Särskilt som klyftan och den ömsesidiga misstron mellan ”folket” och ”eliten” vidgats. Organisationer har sina utvecklingsfaser; värvaren, ärvaren och fördärvaren. Var socialdemokratin befinner sig nu är osäkert.
När socialdemokraterna gjorde en överraskande comeback i slutet av 1990-talet, efter att 1989 närmast varit uträknad, surrade de sig vid några ekonomisk-politiska dogmer knutna till globaliseringen och det utvidgade EU-projektet. Det visade sig under några år vara mycket framgångsrikt elektoralt, inte minst i Storbritannien och Tyskland där Labour och SPD varit i opposition länge.
Men efter finanskrisen har dessa dogmer blivit något av en kvarnsten runt halsen. Det räcker inte bara att vinna val. Det gäller också att ha en idé om vad makten ska användas till.
Efter 1989 har socialdemokratin (och vänstern i allmänhet) förlorat sin annorlundahet, sin dröm om ett annat samhälle. Men utopin skapas samtidigt inte i ett intellektuellt laboratorium utan formas av den politiska praktiken. Fokus borde nu ligga på: Arbete. Bostad. Investeringar. Integration. Med mer konkreta och ambitiösa åtgärdsprogram än vi sett hittills. Socialdemokratins existensberättigande kommer ur dess förmåga att skapa mer demokrati och mindre klyftor.
För övrigt anser jag därför att Stefan Löfven borde börja med att ombilda och förnya regeringen. För att ta kommandot och kunna regera.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
