Oorganiserade arbetare sårar Sverige

ledare Skillnaden i facklig organisationsgrad ökar mellan arbetare och tjänstemän. När färre arbetare blir medlemmar förskjuts den fackliga spelplanen. Resultatet kan bli vidgade ekonomiska klyftor.

I Sverige går många anställda med i facket. Jämfört med andra länder toppar vi statistiken. Ändå blinkar varningslamporna. Orsaken är att organisationsgraden sjunker. Enligt en ny rapport från Arena Idé, skriven av sociologen Anders Kjellberg, är den nu nere på 67 procent. Det innebär ett tapp på 10 procentenheter sedan 2006.

Både bland arbetare och tjänstemän minskar den fackliga organiseringen, men minskningen har varit större bland arbetare. Idag är 59 procent av landets arbetare fackligt anslutna och 72 procent av tjänstemännen. Jämfört med andra länder i världen är dessa siffror unika. Sverige sticker ut som det land där tjänstemän är bättre organiserade än arbetare.

En vidgad klyfta mellan arbetare och tjänstemän skulle bana väg för ökad ojämlikhet.

Det är positivt att tjänstemännen är väl organiserade, även bland dem borde ännu fler gå med i facket. Men det är oroväckande att klyftan i organisationsgrad växer mellan arbetare och tjänstemän. Inom LO finns fler lågavlönade och fler anställda med tillfälliga och otrygga jobb. En fortsatt vidgad klyfta i organisationsgrad mellan arbetare och tjänstemän skulle innebära att arbetares röster fick mindre utrymme. Det skulle bana väg för ökad ojämlikhet.

Politiska beslut är en av orsakerna till att den fackliga organisationsgraden minskat särskilt bland arbetare:

• I Sverige har den allmänna visstiden, ofta i form av sms-anställningar, blivit allt vanligare. Arbetstagare med allmän visstid blir ofta skrämda till tystnad och står oftare än andra utanför facket. Allmän visstid är särskilt vanligt inom LO-gruppen. Den otrygga anställningsformen har därför särskilt missgynnat LO. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill ha bort allmän visstid men har inte stöd i riksdagen.
• Nivån i a-kassan är urgröpt. Det har skapat ett behov av kompletterande inkomstförsäkringar för att ge skydd vid arbetslöshet. Det är dock fler tjänstemannaförbund än LO-förbund som har möjlighet att erbjuda medlemmarna en inkomstförsäkring. För LO-förbund med många arbetslösa medlemmar är en sådan lösning betydligt dyrare. Det har varit många politiska strider om taket i a-kassan. Moderaterna har konsekvent varit de hårdaste motståndarna till höjningar.
• År 2007 införde den dåvarande borgerliga regeringen ett nytt system för a-kassan. Inom branscher med hög arbetslöshet blev avgiften högre. Ett antal LO-förbund blev de största förlorarna. På två år tappade LO elva procent av medlemmarna.

En avgörande fråga är vad som på sikt kommer att hända med kollektivavtalen om färre går med i facket. Hittills har avtalen inte tryckts tillbaka på samma sätt som den fackliga anslutningen. Idag täcks 88 procent av alla anställda av ett avtal, vilket betyder att nedgången varit marginell. Skillnaden är samtidigt stor mellan olika branscher och mellan företag av olika storlek. I småföretag, med högst 49 anställda, är täckningen av kollektivavtal nu nere på 39 procent av företagen.

I Tyskland föll först den fackliga organisationsgraden, sedan täckningen av kollektivavtal. I Sverige verkar risken vara störst att kollektivavtalen trycks tillbaka inom vissa branscher. Om färre går med i facket och om täckningen av kollektivavtal minskar ytterligare skulle två saker kunna hända. Den ena möjligheten är att marknadskrafterna får ett mer fritt spelutrymme. Det skulle obönhörligen leda till växande skillnader i löner mellan olika grupper av arbetstagare. Även den förändringen skulle särskilt slå mot LO-grupperna.

Den andra möjligheten är att staten intervenerar, antingen genom att införa minimilöner eller genom att allmängiltigförklara kollektivavtal (det vill säga att upphöja avtalen till lag). En kraftig statlig styrning skulle skapa ett nytt styrsystem för arbetsmarknaden. Arbetsmarknadens parter skulle bli mindre viktiga och arbetstagare skulle, liksom i Frankrike, organisera demonstrationer riktade mot staten och inte mot arbetsgivarna. Då skulle vi ha vandrat långt bort från den svenska modellen.