Israels regering har beslutat deportera tiotusentals eritreanska och sudanesiska asylsökande flyktingar till de afrikanska länderna Rwanda och Uganda, som får 5000 dollar för varje utvisad person de tar emot. Vi protesterar mot denna form av handel med utsatta människor, skriver svensk-eritreanen Said Adem.
Idag, den 7 februari ska hålls demonstrationer i Tel Aviv, Berlin, Paris, London, New York, Toronto, Chicago, San Francisco och Aten. Gruppen International Solidarity with refugees in Israel protesterar mot hanteringen. I flera andra städer hålls på närliggande datum också manifestationer av olika slag för att skapa uppmärksamhet kring frågan, som i Stockholm förra veckan.
Israels regering har redan inlett deportation av tiotusentals flyktingar, eritreanska och sudanesiska asylsökande, till de afrikanska länderna Rwanda och Uganda. Deras regeringar har accepterat att ta emot utvisade flyktingar i utbyte mot vapen, militär utbildning och ekonomisk hjälp.
Rwanda och Uganda får 5000 dollar för varje utvisad flykting person de tar emot. Detta är en ovärdig handel med utsatta människor.
FN: s flyktingbyrå UNHCR och andra organisationer vittnar om att flyktingar som tidigare deporterats från Israel till Uganda och Rwanda inte får skydd eller erkännande som flyktingar och ofta blir offer för människohandel.
Det har rapporterats om att när de kommer till Rwanda och Uganda blir de av med alla dokument innan de släpps fria, vilket tvingar dem att riskera sitt liv, några har dött på detta sätt.
Israel borde inte ansvara för denna deportation utan garanti för deras säkerhet. Men Israel har brutit mot sin skyldighet och beslutat att utvisa dem till varje pris.
Israels plan är att utvisa alla »illegala afrikanska immigranter« Landet ska inte bara hindra fler afrikaner att ta sig till Israel utan också flytta på de 58 000 som Israel kallar infiltratörer.
Lite historik om dessa flyktingar.
Många är krigsflyktingar eller politiskt förföljda i sina hemländer. De har tagit sig till Israel på farliga vägar. Det finns kvinnor och småbarn bland flyktingarna,
Många har kommit till Israel med fysiska och psykiska skador, efter månader i människosmugglarnas klor. De flesta satt fast hos smugglarna i Sinai och deras föräldrar var tvungna att sälja sitt hus i Eritrea för att få fram de pengar som människosmugglarna krävde för att de skulle släppa dem annars hotade de med döden. Flykten kostade cirka 15 000 – 40 000 dollar.
Många av smugglarna är beduiner, men det finns även israeler som tjänar pengar på människosmugglingen, Många berättar skräckhistorier om smugglare i Sinai som hållit flyktingar på svältgränsen, hotat och misshandlat dem och ibland tillgripit mord eller våldtäkter för att pressa familjerna på pengar. Dessa berättelser stämmer väl överens med människorättsorganisationernas rapporter.
På flykt från krig, fattigdom och hopplöshet, lämnar de Afrika bakom sig i hopp om en ny och ljusare framtid i det Förlovade Landet.
Flykten är inte bara fysiskt krävande utan också förenad med livsfara. Sedan årsskiftet 2008 har egyptiska gränstrupper skjutit ihjäl många afrikanska flyktingar efter att dessa vägrat lyda order att stanna och istället fortsatt springa mot gränsen.
I södra Tel-Aviv finns ett annat Israel. I Lewinskyparken lever tiotusentals afrikanska immigrantarbetare och flyktingar som sökt sig till Israel på farliga smuggelvägar.
Amnesty International uttryckte i ett uttalande i februari oro över att den egyptiska gränspolisen öppnar eld mot människor som på intet sätt utgör ett hot och begärde att de egyptiska myndigheterna utreder dödsskjutningarna enligt internationella riktlinjer.
När de når det rostiga taggtrådsstängsel som utgör gränsen mellan Israel och Egypten har de vandrat fyra eller fem nätter genom Sinaiöknen, lotsade av egyptiska beduiner som specialiserat sig på människosmuggling – en lukrativ och blomstrande business i området.
I skydd av mörkret gräver flyktingarna en trång passage under stängslet och ålar sig över på andra sidan, eller klättrar över och river sönder sig på den rostiga taggtråden. Det är grupper av unga män och kvinnor, ibland med småbarn i ett knyte på ryggen.
I södra Tel-Aviv finns ett annat Israel. Lewinskyparken liknar mer en afrikansk stad. Där lever många av de tiotusentals afrikanska immigrantarbetare och flyktingar som sökt sig till Israel på farliga smuggelvägar. De får hjälp av frivilliga, men inrikesministern vill att alla ska utvisas.
Här sover afrikaner på pappkartonger under bar himmel. Andra tränger ihop sig i mörka kyffen. Småfrusna och hungriga ställer de sig på led, när mörkret faller, till det soppkök som organiseras av frivilliga israeler. Ingen får jobba i företag som anlitas av kommunen eller får anställas privat.
I Negevöknen byggs ett jättelikt flyktingförvar med plats för 11 000 personer, ett av de största i sitt slag i världen, enligt den frivilliga läkarorganisationen Physicians for Human Rights. Samtidigt påskyndas bygget av en 24 mil lång mur mot Sinai.
Många eritreaner i Diaspora deltar nu i demonstrationer utanför den israeliska, Rwandas och Ugandas ambassader i protest mot detta.
Vi uppmanar Israel att stoppa deportationerna Och alla länder att sympatisera för den fruktansvärda situation som asylsökande befinner sig genom att skicka dem till ett grymt öde.
Alla länder har skyldighet enligt folkrätten att behandla asylansökningar.
Vi uppmanar Sverige och andra länder att agera snabbt och göra allt som är möjligt i deras makt för att stoppa utvisningen.
Israel vägrar att överväga flyktingarnas asylförfrågningar, förföljer dem, och uppmuntrar därmed en öppet rasistisk kampanj mot dem.
Israel har undertecknat FN:s flyktingkonvention, samtidigt som ytterst få får asyl. Detta trots engagemang för konventionen om flyktingars ställning, en konvention som Israel – kort efter förintelsen – var en av initiativtagarna till.
Israel ignorerar sålunda minnena av förföljelserna och stängda grindar som mötte många judar under förintelsen.
Said Adem flydde från Eritrea 1976 och har bott i Sverige i 30 år. »Jag tillhörde oppositionen och kunde inte resa tillbaks när landet blev självständigt 1992. Jag har inte sett mitt hemland på 40 år.«
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
