På besök hos extremhögern

söndagskrönikan Högerradikala krafter växer sig allt starkare runt om i Europa. Och de känner allt större samhörighet med varandra. Lars Jederlund har hälsat på hos de bruna partierna.

Jag tar tåget från Bryssel till Antwerpen för att besöka Vlaams Belang. Det tar bara en halvtimme att färdas från Belgiens huvudstad till amländska Antwerpen. Stationerna längs spåren är gamla och slitna, tågen fulla av klotter. Men tågstationen i Antwerpen är magnifik.

Jag promenerar mot Amerikalei 98, där Vlaams Belang har sitt kontor. På Eet en Praat Café sitter två muslimska kvinnor och fikar och precis bredvid nummer 98 ligger den stora synagogan. Här, i hjärtat av den kosmopolitiska multikulturella staden, huserar alltså det främlingsfientliga Vlaams Belang.

Stålporten är tv-övervakad. Väl inne i den slitna föreningslokalen sitter jag och bläddrar i foldrar med svarta rubriker om muslimsk massinvandring, bilder på kvinnor i burka och överkryssade moskéer. Så kommer Gerolf Annemans, en vänlig gråhårig och mycket vältalig man. Dominant, självsäker, språkkunnig. Han var ordförande för sitt parti 2012 till 2014. Nu är han ledamot av Europaparlamentet, sitter i den högerextrema gruppen ENF som förutom Vlaams Belang även samlar partier som Rassemblement National, PVV, FPÖ och Lega.

På skrivbordet en svart karikatyrteckning av en ondskefull Muhammed.

”Tack så mycket för att ni tog er tid herr Annemans …” Så är vi i gång. Jag nämner efter en stund det nyligen avslutade riksdagsvalet i Sverige, och att SD fick 18 procent av rösterna. ”Yes, Mr Åkesson is doing it very well.”

Vi talar om arbetet i EU-parlamentet, om vad som skett på senare år. Herr Annemans är på gott humör, och berättar om stigande opinionssiffror och om hur hans grupp i parlamentet är den mest sammansvetsade av alla, rent sakpolitiskt. Visionen är att efter nästa EU-val kunna forma en mycket större och starkare grupp, med flera nya partier från flera nya länder. Han hoppas uppenbarligen på att stora partier som till exempel ungerska Fidesz ska ansluta sig.

Det största hotet mot Europas framtid säger han, är att de nuvarande ledarna blir kvar vid makten: ”Om Merkel inte försvinner, om Macron lyckas, om Soros-klanen behåller makten, det är det största hotet mot Europa. Vi måste stoppa dem.”

En månad senare sitter jag på den klassiska spårvagnslinjen nummer två i Budapest. Den skramlar sig fram mellan praktfulla palats och slitna bostadshus och tar mig ända fram till Széchenyi rakpart vid Donaus kajer.

I en stor gråvit byggnad i klassisk socialistisk arkitektur träffar jag Márton Gyöngyösi på Jobbiks partikansli. Han har ett stort rum på ärde våningen med vacker utsikt över Donau och Buda-sidan i väster.

Márton Gyöngyösi är vice ordförande i Jobbik, gruppledare i parlamentet och ansvarig för partiets utrikespolitik. Ett proffs, pratar bra engelska. Han är en av de nya ledarna för det ökänt extrema partiet som under senare år tonat ner sina mest militanta och radikala sidor. I dag ligger Jobbik och regeringspartiet Fidesz nära varandra politiskt. Jobbik har i realiteten en roll som det tyngsta oppositionspartiet och har till och med hamnat på civilsamhällets sida mot regimen i ett flertal konflikter. Huvudskälet till Jobbiks tydliga opposition handlar om utvecklingen mot en enpartistat. Gyöngyösi berättar länge om Fidesz, och hur partiet under Orbán håller på att bli allt mer maktfullkomligt.

”Det enda som skiljer Ungern från en militärdiktatur är att här har vi inte haft någon kupp”, säger Márton och fortsätter: ”Det är ingen tvekan om att Orbán syftar till att nedmontera det demokratiska systemet och skapa en enpartistat.”

Ett faktum som talar emot att de bruna partierna ska få stort inflytande är att de saknar en gemensam politik.

De brunas oroväckande framgångar i opinionsmätningar och nationella val är otvivelaktigt stora. Det är en utveckling vi sett i många länder och som pågått i många år. Det är inte bara inom EU utan också i andra länder runt om i världen som radikala nationellt sinnade krafter har stärkt sina maktpositioner. I vår närhet har vi Norge, Ryssland och Turkiet. På andra sidan Atlanten USA och Brasilien. I Asien Filippinerna.

Kommer det att vända globalt, kommer de bruna framgångarna i Europa att mattas av? Eller kommer vi att se en fortsatt utveckling mot en brunare värld, ett brunare EU?

Ett faktum som talar emot att de bruna partierna ska få stort inflytande är att de saknar en gemensam politik. De är splittrade i en oändlig rad av frågor. De har stora ideologiska motsättningar. Det som förenar är främst det man är mot. Mot etablissemanget och eliten, mot EU, mot invandring, mot det mångkulturella, moderna och kosmopolitiska.

Rickard Swartz, som bjöd på kaffe i sin lägenhet i Wien, beskrev splittringen mellan dessa partier målande: ”Populisterna är olika. Skillnaderna är mycket stora. Så fort de hamnar i det praktiska hantverket kommer stora inbördes stridigheter att dyka upp. Så man ska inte överdriva deras sammanhållning, de är inte ett block. De har ingen empiri, ingen kunskap, ingen erfarenhet. De är många gånger ganska korkade får man säga. Jag tror inte att de kan samla sig. De är bara mot, det är populismens utmärkande kännetecken. Deras så kallade program håller aldrig när det kommer till kritan. Allt är virtuellt, inte verkligt.”

Susi Dennison vid European Council on Foreign Relations i Berlin tror däremot att risken att de bruna partierna ska vara framgångsrika är stor: ”Trenden vi sett med att allt fler nationalistiska partier vunnit framgångar nationellt, den kommer att synas i ökat genomslag för dessa partier även i valet till EU-parlamentet. Folk är mer villiga att rösta för att demonstrera sitt missnöje. Men inte bara mot som tidigare, utan också för, och det är faktiskt nytt. Folk röstar för ett nytt nationalistiskt projekt, ett anti-EU-projekt. Väljarna får alternativ till status quo av de nationalistiska och populistiska rörelserna.”

Det finns inga säkra svar på hur illa det kan gå. Det finns en uppenbar risk att den politiska utvecklingen fortsätter åt ett allt mer högerpopulistiskt håll. Men hur starka kan dessa krafter bli? Och vad kommer en fortsatt framgång för dem att innebära för EU?

Lars Jederlund arbetar som rådgivare och strateg. Krönikan är ett utdrag ur hans nyskrivna bok Ödesvalet.