Reva-registret är en rättsskandal

Det är dags att göra upp med vår tids fixering vid hudfärgen och nationaliteten som politikens främsta kompass.

När en knivbeväpnad man sköts till döds av polis den 13 maj i Husby förra året briserade något i Sverige. Det var nog nu. Frågan som malt i bakhuvudet på en generation av unga boende i landets betongklädda loftgångar – kan vi lita på polisen? – blev plötsligt en angelägenhet för hela landet. Ortens röster, underklassens röster, som bästa rubrikstoff.

Men reportrarna lämnade snart Husby, vad som hände sen var inte längre lika intressant.

I onsdagens ”Uppdrag granskning” får vi höra hur poliser själva kritiserar piketenhetens insats i Husby. Kollegor skäms, ansvariga undviker den grundläggande frågan med hänvisningar till ”hemlig taktik”.

För vilka finns egentligen polisens våldsmonopol till? Frågan dyker hela tiden upp.

I dag presenterar Arena Idé tillsammans med Open Society Foundation Justice Initiative en rapport om hur polisen systematiskt registrerar svenska medborgare och personer utan medborgarskap, det så kallade Reva-projektet. Slutsatserna av granskningen väcker fler frågor än svar. Ingen tycks veta hur registreringen ska gå till, än mindre hur informationen ska användas. Personer som blivit registrerade har ofta ingen möjlighet att få veta varför de har hamnat i polisens dataregister.

Kontroller och förhör sker godtyckligt med rasprofilering som enda metod. Omfattningen skrämmer. År 2007 kontrolleras 10 000 personer i Sverige inom ramen för Reva, 2012 är samma siffra 48 000. En ökning med 480 procent inom loppet av fem år.

Enligt myndighetsbrev och polisen själva handlar Reva om att utvisa personer som saknar uppehållstillstånd. Men i praktiken innebär det att alla som inte passar in i den rågblonda mallen är potentiell måltavla för polisen.

Budskapet är tydligt: Somliga hör hemma här, andra inte. Alldeles oavsett om du bott och levt i Sverige i generationer.

Mönstret är knappast begränsat till polisen. Förutsättningen för nationalstaten som konstruktion – där folkstyret bygger på en tydligt avgränsad folkgemenskap – är exkludering och motsatspar. Den strukturella rasismen är helt enkelt produkten av ett samhällsbygge som bygger barriärer mellan vinnare och förlorare.

Utvecklingen går heller inte åt rätt håll, tvärtom. Tecknen finns överallt. Veckans besked om att komikern Soran Ismail sätts i karantän av Sveriges Radio på grund av hans kritik mot Sverigedemokraterna är det yttersta exemplet på att den bruna förskjutningen accelererar. Den vita majoritetsnormen är starkare än någonsin.

Rapparen Stor formulerar det kanske klarast:

”Född i Sverige, dom säger andra generation / Ge mig inte äran att bli kallad invandrare Har inte gjort det pappa gjort. [..] Lyssna konstapel Reva det är såna personer ni stoppar i tunnelbanan varje morgon när de ska till sina jobb.”

Det är dags att göra upp med vår tids fixering vid hudfärgen och nationaliteten som politikens främsta kompass. Alla offentliga myndigheter, i synnerhet polisen, ska representera hela det samhälle de är anställda av.

Nolltolerans mot rasism inom kåren och en handlingsplan för att avrasifiera arbetsmetoder är ett första steg mot att bygga upp förtroendet igen. Samhällets legitimitet bygger inte på hudfärg, det baseras på att människor kollektivt går samman för att lösa samhällsproblem. Oavsett om du bor längs en sprucken loftgång eller i mexitegelvilla.