Klädindustrin i Bangladesh har inte fungerat som den hävstång ur fattigdom som många hade hoppats på. Klädföretagens ekvation går inte ihop.
I december höjs minimilönerna för klädarbetare i Bangladesh från 5300 till 8000 taka i månaden. Räknat i svenska kronor innebär det en ökning från cirka 530 till 850 kronor. Det är ett steg i rätt riktning, men problemet är att inflationen ständigt äter upp höjningarna av minimilönerna. I realiteten har lönerna stått och stampat under flera decennier.
Därför kräver också landets fackföreningar en månadslön på 16 000 taka, det vill säga dubbelt så mycket som regeringen nu lovar.
Bangladesh är en världens största klädproducenter. Där finns 4825 klädfabriker med 3,5 miljoner klädarbetare. Många i branschen gör stora vinster, men det blir bara smulor över till dem som tillverkar kläderna. Detta trots att de ofta jobbar 13 timmar per dag, sex dagar i veckan.
Nästan alla som arbetar i fabrikerna är kvinnor. Många har sökt sig från landsbygden till städerna med drömmar om ett bättre liv. Istället får de slava för att tillverka kläder som exporteras till den rika världen. I en ny rapport från Fair Action intervjuas klädarbetare i Bangladesh.
Kvinnorna berättar att de först och främst skulle ge barnen en bättre utbildning om de fick högre lön.
En av de största klädbeställarna i Bangladesh är svenska H&M. Sedan länge är företaget den viktigaste klädaktören i landet, men även Kappahl och Lindex är stora beställare.
Totalt sett har den svenska klädimporten från Bangladesh ökat med 60 procent på sex år.
Många försök har gjorts för att höja lönerna för klädarbetarna i landet. Inte minst har de stora klädkoncernerna gjort återkommande utfästelser.
I november 2013 deklarerade H&M att de arbetare som syr kläder åt företaget skulle ha »rättvisa levnadslöner« senast 2018. Detta mål är numera försvunnet från H&M:s webbsida. Till SvD försvarar sig företagets hållbarhetschef Cecilia Tiblad med att de rättvisa levnadslönerna inte var ett mål utan snarare en »vision«.
De stora klädföretagen borde enas om att stoppa pengarna ur den egna kassan rätt ner i textilarbetarnas fickor.
Klädindustrin i Bangladesh har inte fungerat som den hävstång ur fattigdom som många hade hoppats på. Aktörerna skyller på varandra. Klädföretagen, inklusive H&M, hävdar att det inte hjälper om de betalar ut mer pengar till leverantörerna.
Det är ändå inte säkert att pengarna går till högre löner. Istället bör de anställda få mer inflytande. Då kan de ställa krav på bättre villkor.
Men när landets fackföreningar kräver högre löner svarar fabriksägarna att kraven borde riktas till regeringen som beslutar om minimilönerna. Regeringen hävdar i sin tur att alltför stora lönelyft skulle minska landets konkurrenskraft. Då skulle klädföretagen försvinna till Kina, Vietnam och Indonesien. Så snurrar argumentationen vidare – och väldigt lite händer.
En slutsats är att det behövs nya strategier för att få till stånd en varaktig höjning av klädarbetarnas löner i Bangladesh.
Niklas Egels-Zandén, professor i företagsekonomi i Göteborg och en ledande expert på löner inom den globala klädindustrin, hävdar att de stora klädjättarna har ett stort ansvar. Han föreslår att de stora koncernerna borde komma »överens om att ta pengar från den egna kassan och stoppa rätt ner i textilarbetarnas fickor«. Det skulle i nästa led skapa press på regeringen att rejält höja minimilönerna.
En annan slutsats är att klädjättarnas ambitioner borde ha en mer bindande karaktär. De frivilliga satsningarna har inte gett resultat.
Det är också tydligt var skon klämmer. Budskapet från klädkoncernerna är dubbelt. Å ena sidan hävdar de att klädarbetarna bör få bättre villkor. Å andra sidan pressar de priserna för att själva kunna tjäna ännu mer. Den ekvationen går inte ihop.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
