Sara Abdollahi: Feminismen behöver inte fler män som tar plats

Ingen är jobbigare än den kvinna som ställer krav.

I alla fall för män (med makt). För män är duktiga. Män kan avvara 14 procent av lönen en månad. De har makten och råd att löneturista när de till äventyrs vill testa hur det känns att leva med en kvinnas lön.

Män kan säga till oss att det arbete vi som kvinnor gör är viktigt och att de “stödjer oss”. Män i maktposition har också makt att belöna oss så att vi får världens chans. Eller straffa oss så att vi sjunker snabbare än en sten.

Jovars, patriarkatet frodas och mår bra.

Jag öppnar min mejl. Män som vill ge sitt godkännande att det jag håller på med är okej: “Jag vill bara säga att jag tycker att du har tagit helt rätt beslut att involvera dig i de frågor som du gör”.

Tack för din åsikt. Men jag vet att det jag gör är viktigt.

Jag ser igenom er män som ständigt försöker att avväpna min kamp. Ni kan tänka er att alliera er med mig på ett symboliskt plan: “Jag är så trött på att män tar så mycket plats och har så mycket makt”.

Sluta snacka och börja handla. Ni kan till exempel organisera er och ställa krav på kollektiv sänkning av era löner med 14 procent. Liksom att våra löner ska höjas med samma siffra, helst mer. Eller så kan ni samla ihop till en kampfond för feministiskt självförsvar där ni betalar ersättning varje gång någon av er rör oss mot vår vilja.

Varsågoda, nu har ni fått två konkreta tips från mig.

Jag kommer välkomna era sympatier med min feministiska kamp och att ni allierar er med mig på symboliskt plan.

När maktfördelningen är jämn.

När Lina Thomsgård från Rättviseförmedlingen avgick var det för att ge posten vidare till en annan kvinna, en rasifierad kvinna. Hon använde sin makt för att utmana normen och låta fler komma till tals.

Hur hade en man i samma position gjort? Förmodligen hade han konstaterat att män måste bli bättre på att dela med sig av sin makt och förväntat sig en medalj.

Vad har mäns ständiga erkännande och symboliska bidrag någonsin gjort för mig eller någon annan kvinna?

Medan jag hör uppmaningar från olika håll om att “vi måste göra mer som män, vi kvinnor ska ta för oss mer”, tänker jag att vi borde göra tvärtom. Därför att problemet är strukturellt och handlar om fördelning av makt. Lösningen kan inte vara att imitera och upphöja patriarkal härskarstil.

Jag tror vi ska sluta hoppas på att de män som pratar så fint om feminism ska maka på sig. Det är vi själva som är varandras (olika) vägar till våra feministiska frigörelser.

Få personer har samma möjligheter att göra som Thomsgård – därför av var och en efter förmåga. Kanske kan ett första steg vara att sluta fokusera på individer. Och att börja se olika kvinnors kamp även om de inte hörs och syns mest.

Själv märker jag att medan vissa kvinnors berättelser tas emot som viktiga, läggs locket läggs på för att dämpa de kvinnor vars röster inte passar in i den glada, lyckliga och framgångsrika kvinnokampen.

De som skaver på ett sätt som är för obekvämt riskerar att straffas och skuffas undan till skuggan.

Vi måste låta fler komma till tals. Ett feministiskt rum betyder inte per automatik att allt är frid och fröjd: Inom feminismen finns det makt och hierarkier som stör solidariteten.

Även inom feministiska kretsar kvoterar vi in “rätt sorters” feminister.

Vi måste prata ännu mer om att vita män har mer makt än vita kvinnor som har mer makt än rasifierade kvinnor och män. Att cis-personer har mer makt än transpersoner. Och hur arbetarklasskvinnors kroppar slits ut i ett borgerligt samhälle.

Det finns inget enhetligt systerskap. Feminismen är splittrad. Men vi kan bygga motstånd på olika håll. Aldrig glömma att ingen kvinna är fri förrän alla kvinnor är fria.

Och ignorera de självgoda feministmännen som tillsammans bildar ett patriarkat.

Vars största uppgift är att hålla oss på plats.

Samtidigt som “de goda feministmännen” berättar om sina bidrag till feminismen och förväntar sig medalj. Är feministiska frågor en överlevnadsfråga som många av oss kvinnor dagligen kämpar med utan att förvänta oss någonting.

Är det något vi kan vara säkra på att få är det skit.

Sara Ahmed skriver att erkänna en handling behöver i sig själv inte betyda någonting mer än just ett tomt erkännande. När någon säger att den är feminist betyder det inte nödvändigtvis att det är en handling som i sig är feministisk. Visst kan det vara ett första steg, men en handling kräver praktiserande för att bli verklig och vara av betydelse.

För mig är feminism vägen till frigörelse för alla, även män. Men jag behöver inte fler män som tar plats inom feminismen.

Jag längtar efter att vara med och bygga ett matriarkatnätverk, där vi inkluderar brett och kväver patriarkal härskarstil. Vi ska inte behöva imitera män för att lyckas. Vi ska upphöja varandra och tillsammans störta patriarkatet.

Sara Abdollahi, frilansskribent