Men det faller på vänstern att leverera politiska svar på hur vi ska råda bot på den massarbetslöshet och de överfulla klassrum som alliansen lämnat bakom sig.
Resultatet från SCB:s partisympatiundersökning visar att SD-väljaren inte är den där arbetslösa, manliga globaliseringsförloraren i en bruksort på dekis. Åtminstone inte enbart.
Fortfarande är det fler män som röstar på SD, men andelen kvinnor ökar. Stödet för SD är ungefär lika stort bland dem som har jobb som bland dem som inte är sysselsatta. Många av SD:s väljare finns i mindre orter på landsbygden, men SD ökar mest (från 5,2 procent i maj 2014 till 12,7 procent i maj 2015) i östra Mellansverige, en region med många större städer.
Som bekant är det en kombination av olika faktorer som avgör hur väljare lägger sin röst. För att ett parti ska ha framgång med en viss sakfråga krävs det dels att väljarna tycker att frågan är viktig, och dels att väljarna upplever att partiet har den bästa politiken.
Det är Vänsterpartiets smärtsamma erfarenhet från förra valrörelsen. En stor majoritet av svenska folket höll med Jonas Sjöstedt om att vi borde stoppa vinsterna i välfärden. Men det var inte särskilt många som tyckte att den frågan var så viktig att det avgjorde hur de röstade den 14 september.
Siffrorna från SCB säger att ungefär femton procent av Sveriges befolkning tycker att invandringsfrågan är tillräckligt viktig för att avgöra deras partisympatier. Dessutom tycker de att SD har den bästa invandringspolitiken. Frågan är nu: hur ska partier som förlorar röster till SD ta tillbaka dem?
För det första genom att visa att det inte är SD som tar ”invandringsfrågan” på allvar. SD döljer att de saknar lösningar bakom hatisk retorik. Massarbetslöshet, överfulla klassrum och vanvård på äldreboenden har mer att göra med de senaste åtta årens borgerliga skattesänkarpolitik, än med att Sverige tagit emot flyktingar vars årliga antal motsvarar några promille av vår befolkning.
För det andra genom att formulera en vision för migrationslandet Sverige. Utgångspunkten är att människors rörlighet innebär stora vinster. Moraliska, mänskliga, ekonomiska. Men också att det kan uppstå kostnader. För flyktingmottagning, språkundervisning, press på vissa delar av arbetsmarknaden.
Vem ska betala? Vänsterns svar på ”invandringens kostnader” är fördelningspolitik. Fördelning från långsiktiga, allmänna vinster till att täcka kortsiktiga, lokala kostnader. Vänsterns svar på lönedumpning och utnyttjande är full sysselsättning och ordning och reda på arbetsmarknaden.
Det är erfarenheten från valet till Europaparlamentet, där Socialdemokraterna och LO:s 10-punktsprogram satte fokus på de avgörande frågorna. Punkt 1: Svenska kollektivavtal ska gälla för alla som jobbar i Sverige. Oavsett vilket land arbetstagaren kommer från eller var arbetsgivaren är registrerad.
SCB:s partisympatimätning speglar detta. I maj 2014 fick Socialdemokraterna stöd av 56,6 procent av LO-medlemmarna och Sverigedemokraterna av 8,5 procent. I maj 2015 får Socialdemokraterna 49,1 procent, och Sverigedemokraterna 15,2 procent.
SD har bara syndabockar. Lösningarna, de måste vänstern ha.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
