När vi granskar bruket av alternativa fakta bör vi fokusera på konsekvenserna. Och ha kikarsiktet inställt på de ekonomiska, politiska och militära eliterna.
För 14 år sedan hävdade USA inför FN:s säkerhetsråd att det fanns massförstörelsevapen i Irak och att Saddam Hussein samarbetade med al-Qaida. Dessa osanningar kom att legitimera kriget i Irak. Flera utredningar har i efterhand visat att det saknades belägg för de här påståendena. Men vid den tidpunkten fanns den ingen som anklagade USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell för fake news eller för att presentera alternativa fakta.
Det är i stället USA:s nuvarande president Donald Trump som mer än någon annan kommit att förknippas med fake news och alternativa fakta. Som när han hävdade att det var fler besökare vid hans presidentinstallation än vid Obamas, trots att flera medier övertygande kunde visa motsatsen.
Powell framstod som en lågmäld och resonerande intellektuell. Kontrasten är stor till den vulgära och oberäkneliga Trump. Ändå talar det mesta för att Powells lögner fått större negativa konsekvenser än någon av Trumps påhittade fakta. Av det kan vi dra en lärdom. I politiska sammanhang är det viktigt att inte bara granska lögnernas uttryck, utan även deras konsekvenser.
När vi granskar bruket av alternativa fakta bör kikarsiktet vara inställt på de ekonomiska, politiska och militära eliterna.
Osanningar i politiken är förstås inget nytt. Men när vi värderar effekterna av alternativa fakta gäller det att hålla huvudet kallt. Det är obehagligt med ett råare debattklimat. Det skadar det demokratiska samtalet. Men när vi granskar bruket av alternativa fakta bör kikarsiktet främst vara inställt på de ekonomiska, politiska och militära eliterna. Helt enkelt eftersom deras beslut har stor inverkan på många människors liv.
I den utkomna boken Alternativa Fakta – om kunskapen och dess fiender skriver Åsa Wikforss om kunskapsresistens och behovet av kritiskt tänkande. Hennes bok behövs och diskuteras redan inom mediesfären och politiken, men det är det svårare att tro att hon kommer att påverka maktlystna eliter. Det hade knappast hjälpt om Powell hade läst Wikforss. I vissa politiska lägen biter inte argument överhuvudtaget.
Wikforss beskriver vad det innebär att resonera kritiskt. Hon hävdar också att vi står inför »något nytt och mycket farligt«. Enligt henne finns flera samverkande orsaker till att frågan om alternativa fakta blivit viktigare. Hon pekar på kombinationen av ekonomisk och kulturell polarisering och en mediesituation som öppnar för snabb spridning av desinformation.
Men ekonomisk och politisk polarisering är inte samma sak.
Men ekonomisk och politisk polarisering är inte samma sak. Det verkar handla om åtminstone två olika samband. Ett är att ekonomiska klyftor i samhället bidragit till ett polariserat klimat. Ett annat att politiken i sig blivit mer konfrontativ och polariserad. Båda dessa fenomen skulle kunna leda till ett osakligare tonläge. Problemet är att dessa två teser kan komma i konflikt med varandra när de ska omsättas i praktisk handling. Kanske behövs just politisk konfrontation för att minska de växande ekonomiska klyftorna. På vilket ben ska vi då stå?
Betydligt längre än Wikforss går Martin Schori i en artikel i Aftonbladet. Apropå alternativa fakta drar han slutsatsen att vad som nu behövs är att »dämpa polariseringen i samhället och uppmuntra till en ökad förståelse«. Men ska verkligen all politisk polarisering dämpas? Även när människor är rasande över skenande klyftor? Och ökad förståelse av vad?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
