Skolexperterna letar på fel ställe

ledare Under de senaste 20 åren har den svenska skolans likvärdighet försämrats. Men när experter ska diskutera lösningar undersöks inte alla förklaringar, skriver Mats Wingborg.

Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO) har givit ut antologin ”Lika för alla – om skolans likvärdighet” (2019:1). Ämnet hör till de allra viktigaste. Under de senaste 20 åren har den svenska skolans likvärdighet försämrats. Klyftorna i resultat har ökat mellan de elever som lyckas bäst och de som lyckas sämst och ännu mer mellan olika skolor. Den försämrade likvärdigheten har lett till att föräldrarnas utbildningsnivå fått allt större betydelse för elevernas resultat.

Under samma period har skolan gått igenom en radikal förändring. Eleverna har blivit utsatta för ett storskaligt experiment med en drastisk marknadisering. Sverige sticker också ut i internationella jämförelser. Inget annat land i världen har infört en liknande kombination av skattefinansierade aktiebolagsskolor, fri etableringsrätt för skolbolagen, fritt skolval och kösystem till de privata friskolorna. Effekten har blivit en tilltagande segregation. De fristående privata skolorna har fått en stark överrepresentation av elever vars föräldrar är välutbildade och svenskfödda. Skolor där många elever tvärtom har föräldrar med låg utbildningsnivå eller där många är utrikesfödda är för de mesta kommunala.

I den nya ESO-rapporten vänds och vrids på statistik som speglar olika sidor av likvärdigheten. Men ingenstans lyfts blicken, sambandet mellan den våldsamma marknadiseringen och den försämrade likvärdigheten förblir en icke-fråga.

Det har uppenbarligen varit möjligt att kraftigt försämra likvärdigheten, varför skulle den då inte gå att förbättra?

I ett av rapportens centrala kapitel skriver professor Robert Erikson att kvalitetsskillnader mellan skolor framför allt beror på att elever ”med olika förutsättningar” går i olika skolor. Påståendet har starkt stöd – men förklarar inte varför likvärdigheten har försämrats. Bostadssegregation räcker inte som förklaring, inte heller att vi fått skolor med många nyanlända. Ytterligare en förklaring är möjlig, att aktiebolagsskolorna med ett snett elevurval ökat. Det har antagligen förstärkt klyftan i resultat mellan olika skolor, men den förklaringen undersöks inte av Erikson.

Flera av författarna i ESO-rapporten uttrycker sig också pessimistiskt om att skolreformer mer än marginellt skulle kunna öka likvärdigheten (”det är osäkert om särskilt mycket kan uppnås genom åtgärder i skolan”). Här finns en obalans som författarna inte observerar. Det har uppenbarligen varit möjligt att kraftigt försämra likvärdigheten, varför skulle den då inte gå att förbättra?

I ESO-rapporten diskuteras på flera ställen den så kallade kamrateffekten, att eleverna på en skola och i en klass påverkar varandra. När koncentrationen av elever med låg motivation blir stark riskerar eleverna att dra ner varandra. Fenomenet kan liknas vid ett självspelande piano, resultaten sjunker vilket skapar en fortsatt flykt av motiverade elever. Ingenstans i antologin kopplas emellertid kamrateffekten samman med att aktiebolagsskolorna föredrar elever med välutbildade föräldrar. Då blir det nämligen enklare att dra ner på antalet lärare och öka vinsten. Inte heller refererar ESO-rapporten till LOs nyligen utgivna studie om forskningen kring kamrateffekter. Den tar just fasta på ovanstående resonemang och hävdar att kamrateffekten har en ”signifikant betydelse” även om mönstret ”inte är entydigt”.

Segregationen har många effekter. ESO-rapporten betonar skolresultaten, men missar att skolan har ett vidare uppdrag. Att elever i ungdomsskolan får möta elever med annan bakgrund än den egna har ett värde helt oavsett hur det påverkar resultaten. Skolan som institution har inte bara till uppgift att ge eleverna kunskap, utan också att bidra till ett demokratiskt, tillitsfullt och öppet samhälle. Skolan är med andra ord inte bara en angelägenhet för elever och lärare utan för hela samhället.