Skyll inte rasismen på antirasisterna

Att be människor vara tysta inför en växande extremhöger är sanslöst.

Sverigedemokraternas EU-valvaka jublade när framgångarna för den franska Nationella Fronten redovisades. Vi talar alltså om ett parti vars grundare och EU-kandidat Jean-Marie Le Pen varnar för en ”demografisk befolkningsexplosion” och säger: ”Herr Ebola skulle kunna lösa det där på tre månader.”

Den europeiska fascismen blir allt mer ogenerad i takt med sina framgångar. Sverigedemokraterna är inget undantag. Den falska nolltoleransen mot rasism gäller uppenbarligen inte deras egen valvaka.

När det sedan visar sig att Sverigedemokraterna ökat i EU-valet sprider sig åsikten att antirasismen är problemet. Präststudenten Christoffer Abrahamsson skriver till exempel i Aftonbladet: ”När antirasismen blir elitistisk, en klubb för inbördes beundran och tävling i populism så kommer den aldrig nå syftet som eftersträvas.”

På vilket sätt är det elitism, populism och inbördes beundran när Sverige ser sin största antirasistiska folkrörelse sedan apartheidtiden? När vanligt folk vänder ryggen mot rasismen i tusental kan rasismen omöjligt vara deras fel. Det säger sig självt att den slutsatsen är orimlig.

De europeiska exemplen förskräcker. I länder där de etablerade partier har valt att härma rasisterna istället för att ta avstånd från dem har rasisterna lyckats betydligt bättre än i Sverige. Brittiska UKIP fick 27,5 procent, Dansk Folkeparti 26,6 procent och Front National 25,4 procent i EU-valet. De blev störst i respektive land.

På vilket sätt menar de svenska skeptikerna till aktiv antirasism att sådana resultat skulle vara bättre? Att be människor vara tysta inför en växande extremhöger är sanslöst. Att sluta försvara människovärdet och demokratin måste vara uteslutet.

Sverigedemokraterna fick 9,7 procent och vann två mandat i EU-parlamentet. Det är allvarligt. Men vem vet vilka siffror SD hade nått om inte den svenska antirasistiska folkrörelsen hade vuxit sig så stark det senaste halvåret? Det har stoppat rasismen från att bli rumsren.

Även gårdagens siffror från SCB måste tolkas som att protester faktiskt hjälper. Sverigedemokraterna backar med 1,2 procent på ett halvår och skulle förlora sin vågmästarroll om det vore val i dag – eftersom de rödgröna enligt undersökningen har egen majoritet.

Liberala debattörer som Expressens Ann-Charlotte Marteus var redan innan valdagen ute och kritiserade antirasismen. ”Kampen mot rasism och intolerans tycks på flera håll ha övergått i hjärnfeber. Det är en intolerant sjukdom som hotar demokratin”, skrev hon.

Jämfört med valet 2010 har Sverigedemokraterna tagit flest väljare från Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna. Om svenska liberaler vill stoppa SD borde de lära av den antirasistiska folkrörelsen istället för att försöka skuldbelägga den.

Kanske är det inte protesterna mot SD som är de liberala debattörernas verkliga problem. Kanske försöker de bara stoppa den antirasistiska rörelsen eftersom de själva inte är en del av den. Allt som förknippas med vänstervågen ses helt enkelt som dåligt – även när människor tar aktiv ställning mot rasism.

Mycket ska man höra innan öronen ramlar av, brukar det heta. När receptet mot rasismen blir att vanligt folk ska sluta försvara människovärdet och demokratin borde öronen ha ramlat av för länge sedan.